Levande föda

Bete

Ville ni nåt speciellt?

Vad glor ni på?!

Paparazzis! *Fnys*

Monterar upp grabbarnas hammock

Elarbete pågår

Åskväder i antågande

och hon var pigg och alert och på bra humör denna dag, fast hon inte ville lämna dagrummet. Jag berättade att dottern var ute och gick i skogen igen och att hon träffat en älghona med kalv sist. Mormor skrattade och såg glatt överaskad ut, precis som hon brukade göra när man berättade något utöver det vardagliga innan demensen slog till.

TV;n i dagrummet var igång, och en barnkanal visade elefanten Babar..

Visade på TV;n och frågade om hon minns Babar, äldste grabbens favoritbok som mormor brukade läsa för honom, om och om igen, när han var sådär 4-5.

Mamma tittade upp med en häpen min som berättade, att nepp, det hade hon precis glömt. Babar och mysteriet med de stulna pianot ja. Där satt den.

Sedan vill hon fortsätta med sitt fika, det är kaffe och rosa prinsesstårta idag, och jag öppnar hennes morsdagspaket en dag för sent, en rosa/grå pläd med matchande kudde avsedda för dagvila..

Mamma vill inte lämna dagrummet så jag går ensam. Hon har bäddat in sin lekskashund i en filt i en stol och babydockan ligger bredvid. Tar babydockan, lägger den på sängen och lindar försiktigt in den i pläden. En pläd som passar hennes småbarn..

Mamma har inte glömt oss, hennes minnesbank har bara flyttat över oss till en babydocka. Barn, barnbarn, katter och hundar var kryddan i hennes liv..  

hade mitt första barn anmält sin ankomst genom att slemproppen gått tidigt på morgonen och jag hade oregelbunda sammandragningar, upprymd och full av förväntan som bara en 17-årig förstföderska kan vara.

Morsade på alla grannar denna dag med ett; hej, hej nu är det snart dags!  Dagen gick, det blev kväll, det blev den 24/5 och kl 01:30 fick vi äntligen klartecken från förlossningen om att nu kunde vi komma in. Där fick man enligt gamla seder en vit operationsskjorta och ett lavemang, blev gynundersökt och förklarad öppen 4 cm och så blev man stoppad i säng. En barnmorska frågade om jag ville ha något lugnande, men nej, det här gick jättebra, klockan blev 02:30, 03:00, 04:30 och inget hände. Klockan 05:30 var det dags att ta hål på fosterhinnan och då gick det inte så bra längre. Dom jorbävningsliknande sammandragningarna överraskade och jag blev panikslagen och fick en lugnande spruta som jag snedtände på. Sängen var nu utbytt mot en gynstol enligt gammal sed och nu kände jag inte ens att jag födde barn, jag var inlagd på sjukhus och dessutom så hände inget alls. Värksvaghet, och bebisen måste få hjälp utifrån med sugklocka för att komma fram, fick loklabedövning och så var dom igång med att hugga i och dra för varje sammandragning. Kände hur något brände till men ut kom ingen bebis, men tillslut sved det till (där kom huvudet, och sedan kändes något slinking och halt som en liten säl (den mjuka bebiskroppen) och så meddelade den genomsvettiga barnmorskan att det blev en pojke. En pojke som skulle undersökas och badas enligt gammal sed innan mamma fick tillbaka honom, världens minsta pyre enligt den panikslagna mamman som undrar hur man sköter något så ömtåligt utan att han kommer till skada.

Förmiddag kl 10:00 den 24/5-1978, barnsköterskor som kommer med bebisar i små plexiglaslådor på hjul, det är ammningsdags var fjärde timme och sedan ska dom in i barnkammaren igen. Allt var inte bättre förr.

Ute sken solen, blodröda rosor blommade i den vackra sjukhusparken utanför, det var 24 grader i skuggan och jag längtade ut och hem. Men en förstföderska skulle stanna på BB i 7 dagar, punkt slut. Allt var inte bättre förr. Hemma väntade tre små nyblivna mostrar 5, 8 och 9 år gamla, som längtade efter sin bebis. Talade med en nybliven mormor som berättade att hennes förlossning med mig sett exakt likadan ut, fast då låg en barnmorska över magen och tryckte på i brist på sugklocka. Och den där stora brisningen ska skötas med lagom salta sittbad, det påskyndar läkningen, mormor vet, hon hade en likdan.

Och åren dom går, bebis blir en tillförande liten filosof som mormor brukade kalla "lillgammal", precis som sin mamma i samma ålder sa mormor.

Åren springer iväg, filosofen blir en 13, 14, 15 årig upptäcksresande i verkligheten som vill titta på ALLT och klara sig själv, i alla väder och miljöer. Precis som sin mamma i samma ålder sa mormors nu sötsura leende.

Ringde i går och undrar hur du vill uppvaktas på din 36-årsdag? Dagen innan är uppbokad till möten och födelsedagen vill inte firas alls mamma, men tack för omtanken.   Precis vad jag alltid sagt till min mamma i vuxen ålder.

Allt går tydligen igen.

Har fortfarande inget att tilllägga annat än att jag tar djurens parti och står därmed lite på sidan om alla aktuella debatter..

Kom till att tänka på saken när jag hoppade över SD med två trötta standardsvar och kom in på Djurens Parttis främsta konkurrent MP som viftar med släpp fångarna loss sommar, vinter höst och vår angående europas kor Och det är ju iofs fint att man tänker på kossorna, men jag ser inte till helhetssynen att alla djur är levande liv som ska behandlas väl och med respekt.

Apropå sånt så fick dottern min personliga hjältestatus i kväll när hon räddade en av kampfiskarna som på något sätt lyckats få en slynga javamossa att fastna i ena gälen. Såg att det var något fel när han inte kom fram vid matdags, utan stod bara och hängde i ett hörn. Vid en närmare studie såg jag något grönt vid ena gälen och efter ingående studier av den stackarn fångad i en håv och studerad av operationslaget kom vi fram till att mossan måste bort. Jag drog lite fint med en pincett och hela fisken hängde på, Slutligen hittade dottern den rätta vinkeln så hon kunde dra åt rätt håll och firren försvann, något omskadad av operationen. Men nu vid kvällsmatningen var han framme igen i gammal god form.

   Fiskdoktorn

Köpte för en gångs skulle en pappersaftonbladet i eftermiddags, rubriken om oväder i sverige väckte mitt intresse så till den milda grad. Men som vanligt börjar jag med att läsa tidningarna bakifrån och framåt och ser en kolumnist tycka att det är fint att vara idealist, trots att man är orealist. Läser om ett TV-program som heter "De obekväma" och då jag sällan tittar på TV har jag ingen aning om på vilket sätt dom är obekväma. Men den underbara Clara har jag hört talas om.

Så dom kallas obekväma numera, dom som påpekar att den här livsstilen håller inte hur länge som helst.. Tar tillbaka, det har dom väl alltid kallats, i alla tider dom som förutspått civilisationens undergång, Nostradamus och Johannes the prophet från the holy bible inräknat. Och det har väl lite att göra med att det är aldrig någon bekväm livsstil dom förespråkar..

Den som man så gärna vill tro på, ett äkta par som står med armarna om varandra i solnedgången, betraktar sitt dagsverke och mumlar; Det där gjorde vi bra.   Inte ett ord om trerättersmiddag av rester för man kastar inte mat, en är mjölkproteinallergiker och en annan fiskproteinallergiker och den tredje (jag) nötallergiker och tusen andra anledningar. Samt den som stoppar in en bit lax i ugnen, steker ett par fileer överbliven rödspätta med den andra handen, samt hjälper den äldre grabben med diskbestyren med den tredje, och påpekar att nu måste vi passa gjutjärnsgrytan för att margarinet håller på att fatta eld.   Och hela kylen tycks vara ockuperad av pasta, massor av pasta till övriga.

Inte ett ljud om dispyterna om varför just DITT projekt alltid ska prioriteras, och vemtyckerattdensomdubbelarbetadeinomhusförattgörad

ettamöjligt övht existerar. Det är den där patriarkala infrastrukturen alla pratar om säger en upprörd röst, äsch strukturen menar jag, nu kan jag inte prata rent heller.     För övrigt så har jag ett havererat sparrisprojekt att visa opp för alla underbara, den snöfattiga vintern och den norrländska tjälen tog dom, och med detta alla drömmar om att springa ut barfota och sommarfräsch och plocka sin egen sparrisknopp.

Icke ett bortslarvat verktyg annat än i detta hus och vem är det som slarvar bort dom hela tiden  till sist tycker sambon att vi delar ansvaret för husfridens skull.  För övrigt har vi inga avslutade dagsverken att se tillbaka på, hela livet tycks vara ett evighetsprojekt.

Men vi är helt överens om att man handlar bäst på second hand, det har vi gjort sedan den hushållsekonomiska krisen under 90-talet och på den vägen är det. För vissa gäller det att ligga i så man slipper ha två förvärvsarbeten för att överleva. Och att jag mycket hellere skulle behållit min lilla Renaultskrutt istället för att skaffa ett dieseldrivet schabrak som går att lasta second hand möbler, bräder från ByggMax och återvinningssopor i, och eventuellt råkade vi lasta in solidariteten också för den har vi inte tid att tänka på hörnini.

Hade en kasse med brandgula morötter, röda tomater, grön broccoli och lysande gula ekologiska citroner (till egentillverkad citrondricka) att lasta in i kylen som nu är är full av pasta OCH kokt potatis och så lite lax, men det ordnar väl sej..

Jag kan inte sy gardiner, är en urusel sömmerska och jag kan möjligtvis inte odla sparris men jag är en jävel på att laga mat.

Och så kommer jag väl att göra alla ännu mera besvikna genom att meddela att jag av alla människor inte förstår problemet   

Vid en ytliga besiktning ser det ackurat ut som grabbarnas föräldrahem, inklusiva bildäcken och annat skrot som alltid tycks bli över efter våra många projekt. Det kan väl inte vara svårt att snygga till lite utomhus, till jag började läsa att det kunde kommunen inte lova, eller vad det var. Att flytta staketet så tomten blir större enligt önskemål, hur svårt kan det vara? Sedan läser jag om allt som hör sekretessen till och nu blir det ännu mera komplicerat för nu kan jag inte ens läsa mig till något.   Är det ett ensamboende eller en gruppbostad, en nuvarande gruppbostad som planerar att bli ett ensamboende, ett barnboende för barn som älskar bildäck, gärna tar ett utebad i kar och äter blommor med tillhörande jord och vad kommer det där planerade äldreboendet ifrån, omsorgen eller äldreomsorgen?  

Att man som förälder kan gå händelserna i förväg vet jag, själv stod jag som förfärad lantis mitt i ett betonggetto som kallas Sörliden där grabbarnas vuxenkorttidsboende fanns, och undrade om detta var allt? Men då visste jag inget om grabbarnas känsla för storstad och närliggande grönområden dit man kan gå, eller bussen som kan åka ut på endagsutflykter. Men det var mina grabbar det och autism är inte ett tillstånd utan ett funktionshinder på en levande människa med var människas unika personlighet med allt vad det innebär av individuella styrkor och svårigheter.

Att autism är ett funktionshinder som kräver att vi andra anpassar oss vet jag, även om vi inte alltid förstår syftet och det är väl det som menas med svåra fall-tror jag. Samt varför en inflyttad brukare som det heter när man talar om en som önskar vara anonym måste ha en bostad som liknar den trygga, invanda hemmiljön så långt som möjligt.

Jag sitter i vårt allrum, försöker läsa medan den yngste hojtar, "gå härifrån" oupphörligen. Han har varit lite svajig i psyket sedan han förlorade sin personlige assistent i vinter, en stor förändring som sätter spår. Hur många med autism som den där i praktiken upphävad lagen som skulle skydda deras mänskliga rättigheter har drabbats av svajiga psyken  som svar? rätt så många och inget parti kan lova att det kommer någon förändring efter nästa val..

Den äldre grabben vill ha hjälp med att rosta bröd och stoppar in smörpaketet som jag plockade fram i kylen igen. Ska du inte ha smör  undrade jag. Mackorna hoppade upp ur rosten och då först är det dags att ta fram smörpaktetet. Vi andra förstår inte alltid syftet som sagt.

   En knappåträdare som jag hittade i Reumashopen. Man tar ena änden runt knappen..

Och drar genom knapphålet och så sitter allt på plats.

Finns en brist för reumatiker med gravt skadade fingerleder och det är att metalländen måste tryckas ihop lite för att passa in i små knapphål som dom här.