Idag börjar allvaret igen med grabbarna hemma och hellediga Juli månad ut, yngste grabbens semesterresa till Riga den 4;de Augusti (jag är fortfarande nojig över passet, i natt vaknade jag och måste kolla att jag EXAKT visste var jag lagt det), och sedan börjar den tunga, dystra biten med yngste grabbens omplacering från kooperativet till den äldres DV på grund av att han förlorade sin LSS-assistans, efter att ha överklagat upp till näst högsta instans hoppas man fortfarande på att ett mirakel ska ske - någonstans.

Och med det kommer den politiska biten då grabbarna (den äldre grabben förlorade sin också, men det innebär inte några större förändringar i vardagsrutinerna för hans del) är långt ifrån ensamma om att ha förlorat sin rätt till assistans, Maria Larsson ställd mot väggen av diverse TV-inslag gömmer sig bakom siffror och statistik i en förnekelseprocess. Saken är fortfarande den att det inte handlar om bidragsfusk utan om en massa människor som behöver dygnet-runt-assist för att få sin fullvärdiga livskvalitet (dvs sånt som vi fysiskt friska och normalstörda tar för givet)

Överallt tittar grova hintar fram om att detta med LSS blev alldeles för dyrt.

Och vad ni egentligen sa var att i det här landet prioriterar vi gärna bort både fysiskt och mentalt funktionshindrade, dom anses för dyra och icke produktiva... Men va, hallå, det är MÄNNISKOR som er själva ni pratar om!

Sedan kommer det mest förbjudna, man får inte jämföra något med tredje rikets sorteringsverk även om all klarsynt livsvisdom inte kan undgå att se likheterna.

Varför borde vi funkisar vara räddast för nynazism då det finns andra som redan har gått till aktion med all brist på självinsikt?