jag vågar fan inte titta dit ens numera, alla får ursäkta men det är för mycket turbulens just nu för att jag dessutom ska orka vara med och stötta mitt favvolag sedan födseln med min personliga närvaro.

Den äldste grabben har dessutom varit och opererat ett stort navelbråck idag (han bor bara ett stenkast från sjukhuset (än så länge) och operationen gick bra men han var lite groggy efter narkosen i kväll.

Sitter och lyssnar på min favorit Kjell Höglund just nu, och låten som i min fria tolkning beskriver vägen till systemkollapsen. Och i den stämmningen sitter man nu.

Så är mitt förslag att nu när alla börjar trängs vid köttgrytorna som enda motiv så skrotar vi blockpolitiken, och försöker komma lite närmare väljarkåren och /eller patienterna, många är ju både och.

Patienterna vet att ekonomin var den tredje sämsta i landet 2015, bara Dalarna och Jämtland låg risigare till.

Och vad patienterna räknat ut så kommer en stor del av eventuella besparingar av nedlagd klinik den och den att ätas upp av dom långa transporterna. Det handlar om så många aspekter ur patientsynpunkt, bl a säkerhet, speciellt vid allvarliga och livshotande tillstånd där minuter avgör, och resan från ambulansstation till patienten. Även om vi har en väl utvecklad ambulanssjukvård numera så kommer inte den kompletta behandlingen in för än man når ambulansingatet på respektive sjukhus. Och ibland är tillgängliga ambulanser ute på utryckning när man larmar. Det hände den äldre grabben för 12-13 år sedan. Status epilepticus under en skolutflykt. Det gick bra ändå för dom befann sig inte allra längst borti länet under sin utryckning. Och så kommer det kanske inte att vara i fortsättningen.

Min yngste föddes med navelsträngen ett par varv runt halsen och det gick bra för en rådig barnmorska ingrep kvickt innan den hann dras åt. Men vad hade hänt om han fötts hemma på grund av allt för långa restider, eller t om fötts på väg till Umeå eller Sundsvall i egen bil?

Min pappa är 84 år och inte i bästa fysiska kondition efter en fallolycka som burkar hända många åldringar. Snart kan vi inte ta hem honom på besök för att han har starka smärtor i ryggen som gör det för jobbigt att sitta i en bil. Då pratar jag om 12 km från hans äldreboende och hem till mig. Hur ska det då vara för alla i hans situation som måste åka långa sjukresor?

Som gammal undersköterska undrar jag varför alla kommit så långt ifrån mina patienter och är så låsta vid teorin.

Jag har också mött politiker i andra situationer och sett att det bor en ledsen Åsa Romson i en och annan, ledsna för att dom inte kunde gå oss till mötes i våra önskemål.

Och visst det är en avvägningsfråga, man kan kanske inte bli allt för personlig om man ska få något gjort.

Men det finns ett gränsvärde där man bör ta ett steg tillbaka och undra i vilken grad man kan avskärma sig mot sin väljarkår utan att förlora fokus på vad som fortfarande kallas levande människor.

MVH