den äldre grabben satt mest och såg ut att undra om vi inte pladdrat färdigt snart så man får åka hem, och själv fick jag någon sorts bekräftelse på att vi var på rätt spår med förebyggande strategier och lite dämpande medicin (risperidon 1 mg/dag) Känns som en sjuk lättnad att höra då jag har känt mig som en urusel förälder och en ännu värdelösare pedagog. Speciellt om det där med medicineringen som fick sättas in mot självskadebeeende och okontrollerbara raseriutbrott. Men den fungerar i alla fall mot dom två nämnda problemen, så nu är det återstående vi pratar om; sånt som bottnar i svårighet att läsa av tid, rum och andra människor. Det är så det ska fungera att man medicinerar inte bort problem, utan dämpar symtomen så man kan ta itu med orsaken till det hela. Och att  vad vi kallar tvångsbeteende i detta fall i mångt och mycket handlar om strategier en människa med autism skapar för att själv strukturera sin tillvaro. Det blir en knepig balansgång att gå men nu har vi i alla fall sett ljuset i tunneln och allt känna lite lättare.

Uppdaterat med ett tyngdtäcke till den äldre grabben för bättre nattsömn. Fördelen med att vara inskriven vid habiliteringen är att man får hjälp av arbetsterapeut att prova ut ett passande täcke. Det var inte bara Cura utan en hel djungel med kedjetäcken, täcken med hårda fiberbollar, täcken med lösa fiberbollar och alla finns i olika vikt.

Men innan vi börjar testa så ska det etableras kontakt med arbetsterapeut och läkare.

Och känner jag den äldre grabben rätt så är risken stor att han ratar allt utom sitt gamla tjocka fibertäcke från Jysk.

Han hälsar för övrigt att det är bara bra i kväll. Föräldrar som kom på överraskningsbesök, mellanlandning på ett nytt ställe där man bara behövde sitta och prata och så en lång åktur i Mazdan och hemma en timme tidigare än vanligt.  

Pastaskruvar och knaperstekt bacon till middag (hoppade över gröna ärtor och ostsås  ) och så ligga och vila på maten i väntan på kvällsbestyren.