Yngste grabben blev inlag på sjukhuset i söndags med diagnos lunginflammation och jag har varit inskriven tillsammans med honom som peronlig assistent och teckenspråkstolk. Hög feber strax över 40, dålig syresättning och dessutom astman som drog igång gjorde att han inte orkade framföra några hälsningar. Han gjorde som vi andra med den sjukdomen, låg med dropp, där det dessutom droppade in antibiotika och alvedon, sov, tog en tugga mat, drack svartvinbärssaft med sugrör, sov igen, hade jobbiga vakna nätter med aningsproblem och inhalerade luftrörsutvidagande. Dessutom så togs en massa infektionsprover och det innebär nålar och stick. Till sist hittade dom boven mycoplasma pneumoniae och kunde sätta in rätt antibiotika. Läste på och såg att lunginflammation drabbar bara 10% av smittade, resten får envisa förkylningssymtom.Och så var det överbeläggning på avdelningen i veckan, vi delade på en ensamsal från dag två då trycket från akuten blev för stort, och på den vägen var det hela tiden. Patienter flyttade och for och bytte rum med varandra. Men i eftermiddag så fick han i alla fall åka tillbaka till boendet. Inte riktigt kry ännu, lite dålig syresättning, och eftermiddagstemp på 38 grader, men inte så dålig så att han behöver sjukhusvård löd bedömningen. Och det tackade den yngste för, äntligen få komma hem till sin trygga, välkända miljö! Själv tröstar jag mig med att blir det en försämring så är det max 10 minuters restid in till sjukhuset. Och personalen lovade att ta väl han dom honom.

Personligt drama på nyhetskollen; En av svågrarna som reser utomlands i sitt jobb skulle varit med på planet som kraschade i Turkiet, men arbetslaget hade ångrat sig och tagit ett plan som gick en timma tidigare.

Ett par kallsvettiga timmar förflöt då syrran inte fick tag i honom på mobilen, men till sist svarade han.

När man blir euforisk av lättnad.