Äntligen Fredag...ingen som förlorat eller oroar sig för svårt sjuka anhöriga, mist jobbet, oroar sig för sig själv eller anhöriga i riskgrupp, gått av ett pass i akutvården, ser sina livsverk i form av småföretag slås i spillror eller ens den som följer nyhetsrapporteringen tycker att det finns anledning att hurra. Och likadant är det här. Man kan glädjas över dom små sakerna som; hittat 3 dl handsprit som stått och skräpat sedan en utlandsresa för evigheter sedan, att sambon som är i en högriskgrupp håller sig inne frivilligt, att hitta en 15-pack tulpaner i blandade färger till rimligt pris.  Och att den äldre grabben kommer hem och skiner som en sol.

Sedan kan man stå lamslagen och se hur MoDos hela spelartrupp håller på att försvinna via värvningar. En bagatell för många men inte för idrottsförening och supportrar som sett hur man kämpat i 3 säsonger för att ta sig tillbaka till SHL. Sååå nära och så händer detta och man får börja om från noll.

Dystert är det också när man kan och vill ut och göra nytta om det krisar i vården och så tillhör man den grupp som gör mest nytta genom att hålla sig undan.  Fick mig att tänka på historien om mammas moster Elin som arbetade på ett sanatorium under TBC-perioden på tidigt 30-tal. Hon blev smittad på sin arbetsplats och dog  23 år ung. Likheten med dagens situation.

Och så lyssna på dagens pressträff med FHM andra myndigheter och konstatera att dom ser ut att kämpa på så gott dom kan med ett virus som är nytt för all världens expertis och dom har naturligt nog inte alla svar på plats.

Hur smittan kommit in i äldreomsorgen var också frågan för dagen. Och som jag sa tidigare så ser det ut att vara svårt att hålla den på avstånd trots säkerhetsåtgärder. Personal insjuknar inte på morgonen utan under sitt arbetspass, boende som tar taxi eller färdtjänst till frissan eller till sin läkare. Man får nämligen inte låsa in människor på sina boenden i det här landet utan man kan bara rekommendera. Säkert inte hela förklaringen men en del av den.