ska jag aldrig mera ta fram en fickflaska handsprit och gnida in händerna med utanför entren till livsmedelsbutiker och inte oroa mig för att dra hem smitta till högriskgrabbarna, sambon och den yngste. Aldrig ska jag läsa beskrivningar om hur det går till på IVA, och fundera på hur stora chanser jag har att komma levande ut på andra sidan. Bara uti fall att.

Och inte gå omvägar runt andra människor som är ute på promenad. Och så ska jag fylla kalendern med noteringar om valborgsfirande, midsommarfirande, sjunde i sjunde klockan 7 och Åsele marknad. Dom där bladen som står tomma i år.

Ett besök hos frissan ska också fyllas i, håret är för långt, för risigt och topparn behövde klippas precis när smittan nått Sverige. Och bjuda syrrorna på middag, länge sedan vi sågs. Två har startat nya liv och en har två härliga ungar som man vill återse. Och sluta titta på aktuellt och rapport slaviskt och sluta att uppdatera sig om nya sjukdomsfall. Den dag det står en nolla i protokollet.

Men innan dess ska jag meddela korttidsboendet att jag inte har några speciella önskemål för dygnen i juli. Bara att dom slås ihop till en sammanhängande period.

Och tänka på mina föräldrar som levde innan poliovaccinets tid. Den fruktade barnförlamningen där man antingen dog eller blev svårt rörelsehindrad. Dom var rädda på den tiden också. Två familjer som inte blev sjuka, men mamma fick senare asiaten när den pandemin gick. Minns att hon berättade att hon trodde hon skulle dö.

Själv fick jag Hong Kong flunsan som barn. Jag var åtta år och det var en snart julafton och det enda som störde var att det inte skulle bli någon julafton med kusinerna hos mormor och morfar detta år.

Svininfluensan minns jag också. Hela familjen stod i kö två timmar för att få sitt vaccin och som av ett under protesterade inte grabbarna.

Och i morgon ska jag och den äldre grabben plocka fram ett litet bord och ett par stolar ur förrådet med trädgårdsmöbler. Dom ska stå vid söderväggen där snön tinat bort och stolarna ska kläs med tjocka filtar och fårskinn.

Och sedan ska den äldre grabben meddela att han tröttnat på att vara ute och tänker fika inomhus.

Någonstans är allt som vanligt.