Nio år sedan terrorattacken på Utöya

Undrar hur Ali Esbati mår idag? En sån händelse måste ju märka en människa för livet. Tänkte skriva en fråga till honom på Twitter men det kändes så personligt.

Jag minns i alla fall vad jag gjorde den dagen, precis som jag minns vad jag gjorde när Olof Palme mördades, vad jag gjorde när World Trade Center utplånades vid en terrorattack, vad jag gjorde vid terrorattacken på Drottninggatan, jag minns t o m vad jag gjorde när Estonia sjönk fast det handlade om samverkan mellan naturkrafter och den mänskliga faktorn.

Men i dag handlar det om Utöya och det antiklimax som inträffade när jag kom hem efter att ha lämnat grabbarna på sitt korttidsboende, satt mig vid datorn för att läsa nyheterna. Först nyheten om sprängningen i regeringskvarteret och strax efteråt om massakern på Utöya. Överfölls bara av tanken; vad i helvete är det som händer i Norge?!  Ser ut som en statskupp 

Minns att jag gick in i köket för att plocka i diskmaskinen och funderade över en Islamistisk terrorattack. Och så kommer det okända in, en intuitiv röst i mitt inre som bad mig vara stilla, en röst som sa att det var en kristen extremist.

Och sedan blev det bekräftat att visst var det så.

Minns det omedelbara hatet jag kände mot någon som tagit livet av oskyldiga ungdomar, dom som kunde varit mina bokstavliga släktningar i en annan tid. Dom som aldrig velat dig eller er något ont.

I dag:

Scrollar igenom alla minnestweets och retweetar ett några som berör personligen.

Tänker att det här är en bra dag för att repetera; How to protect yourself from another witches curse.

Går för att fortsätta sortera en miljon böcker i bokhyllorna och fixa nostalgirummet med foton och småprylar från mig, sambon, barn,syskon,  syskonbarn och syskonbarnbarn