Inget fel på hjärtat eller lungorna och inga synliga problem i öronen eller svalget, så man kom fram till att det måste handla om medicinbiverkningar. Vi testar med att halvera dagsdosen för att se om det hjälper. Den äldre grabben själv tyckte också det gick bra, fast det är äckligt att få den där pinnen i halsen. Men så länge det inte handlar om nålstick så är det helt okej.   Och så var ju hjärtat, lungorna, öronen och halsen friska. Kan inte bli bättre.  

I övrigt så är det en dyster stämmning i huset då vi beställt tid för ett sista farväl till Xena på fredag. Tittar på en katt som äter lite då och då och promenerar runt ibland och undrar om jag gjort rätt. Svarar mig själv att vår veterinär tyckte att det var absolut rätt beslut och att det inte är snällt att hålla liv i en kisse som har en obotlig sjukdom som gör att gifter lagras i kroppen och hon mår inte bra. Och så säger vi det en gång till; inga fler husdjur, aldrig mer återuppleva detta.  

Ungefär som vi sa när den äldstes undulater gick bort och han skaffade ett marsvin, eller då vår hund lämnade oss och dottern och yngste grabben skaffade ett gäng tamråttor som inte blir så många år, och så mötte dottern två oemotståndliga kattungar där den ena hinner fylla 16 precis  och den andra har lovat oss att bli minst 20 år. Möjligtvis köper vi en grå jako som överlever oss allesammans.