inte på grund av bloggtorka utan för det faktum att det rullade på med massor av vardagsliv och småprat hela dagen. Det blev sena kvällen och jag hade äntligen tid att sätta mig och fick ingivelsen att jag måste in på fujifilm, det skulle vara kul för grabbarna att ha var sin fotobok om deras dag. Hann göra och beställa den yngste grabbens och sedan kom åskvädret som legat på vänt hela kvällen med en nattsvart himmel äntligen igång. Bara att stänga datorn och gå och lägga sig.

Har i alla fall satt ut alla plantor och sått alla frön i pallkragen nu, sockerärtorna som såddes tidigt har börjat visa sig och i övrigt finns där höstmorötter (inte visat sig ännu), slätbladig persilja, luktärt, blandad sallad, ruccola och spenat. En rad av varje som test, blir det lyckat tänker vi expandera grönsakslandet.

Och så pratade jag med äldste grabben som äntligen sökt läkare för sin kroniska värk. Tja, dom tvekar mellan artros och psoriasisartrit och remiss är inlagd till röntgen till att börja med. Man konstaterar att det är just detta med psoriasisartrit att kraftigt angripna tå och/eller fingernaglar kan vara en indikation men så finns det folk som aldrig haft drabbad hud som diagnosticerats med psoriasisartrit. Hände för övrigt en kul grej när man konstaterade antydan till tennisarmbåge och patienten svarade att det kom nog sig av att han närmast varit spelberoende i början av sin sjukskrivning, och ut tittade en intresserad läkares; Coolt, vad spelade du då?  Sagt av en likasinnad.

 Började läsa Reportaget "Bakom murarna" i papperstidningen i går, och människorna och livet på Saltvik och glädjer mig åt att Allehanda.se tagit upp sin gamla socialreportageinnehåll. Förmodligen för att det ofta finns något som heter "vi och dom" och plötsligt tar "dom" gestalt av människor som man lär känna bättre. För övrig har jag själv medverkat i ett av socialreportagen för tjugo år sedan på ett heluppslag om hur det är att vara förälder till två barn med autism och utvecklingsstörning.

Jo tack, det känns fortfarande bra, men lite annorlunda, men med hela livskvaliteten i fullt behåll. Ta bara dom inrutade små vardagsrutinerna som ständigt ställs på huvudet och man får lära sig tänka utanför boxen så att säga.

Sen fick jag lära mig att det inte är synd om utvecklingsstörda utan att det är friska och livsdugliga människor på sina egna villkor och som förälder så finns det inget "vi och dom" mera, möjligen kan föräldrarna lära sig hur det känns att heta "dom" i vissa sammanhang men det är sånt man får ta med en klackspark.

Och som av en tillfällighet så har Come Together (ett samarbete mellan Sverige, Rwanda och Tanzania med målsättning fler tanzaniska och rwandiska barn och ungdomar med utvecklingsstörning och andra funktionsnedsättningar ska kunna gå i skolan) släppt sin skiva med BRA musik !

provlyssna på Spotify: