Den äldre grabben fick omgående en akutplats på korttidsboendet då han är symtomfri. Min vikarie ordnade det hela i bilen, jag packade väskorna och så bar det i väg utan att jag hann säga hej då. Nu förstår jag alla som saknar att krama sina närmaste, det kommer så tvärt så man hinner inte landa i det mentalt.

Men det är bra att omsorgen har en fungerande strategi för att skydda sina brukare och själv blev jag befriad från tanken; vad gör man om det värsta händer och jag behöver sjukhusvård? Nu känns det väl inte som det var på väg åt det hållet, men man måste ha framförhållning till det mesta i den här familjen.

Och jag har bokat självtest via 1177/mina sidor och fixat ett ombud som ska hämta och lämna på måndag.

Så nu återstår bara ett problem, vad göra av den här dagen som var inbokad för åtminstone matlagning till den äldre grabben? Ligger på det där gränsvärdet där man känner sig för pigg för att ligga och vila hela tiden och för krasslig för att hugga i ordentligt med något eller koncentrera sig på att läsa en bok.

och hur artar sig helgen för er andra då?

Snuvig, tät i däsa och bihålor, temp mellan 37.7 och 38 och inget luktsinne kvar.    Ett vanligt år skulle inte detta vara så alarmerande men nu är det ju covidår och det känns sådär. Visste att det var något när jag inte ens kände den påträngade toppnoten av Elizabeth Ardens Red Door som jag brukar spraya på till natten för en diskretare doftupplevelse.

Den äldre grabben och hans assistent (min vikarie) flydde fältet för att ta en lång biltur och det gjorde dom rätt i och själv försöker jag ragga upp någon som kan hämta och lämna ett självtest på måndag. Precis, ska det hända så ska det hända en fredagkväll utanför kontorstid.  Och så tar jag fram min pulsoximeter som visar att jag har bättre saturation än normalt. Har mätt 4 gånger nu med samma reslutat. Mellan 97 och 98 mot annars 94-96. Och det inger ju ett visst hopp.

Den äldre grabben har alltså fått plats på en gruppbostad och det är i sig inte fel, men sämre timing kunde man inte få. Från den ena radikala förändringen till den andra, först försvinner pappa och sedan resten av familjen.

Men det skulle i alla fall börjar lite lugnt med bara möbleringen i mars månad och sedan får vi se hur det går med inskolningen.

Och själv har jag väl mina sista fem år i yrkeslivet tryggat då man skriker efter undersköterskor inom både vård och omsorg, men just nu så känns det inte som jag skulle platsa i ett serviceyrke. Får nämligen massiva ångestpåslag så snart det är något utöver rutinerna som ska fixas och vill bara ringa min läkare och höra om hon har några mirakelpiller som får en att stå rak som en fura. Men det tillhör visst krisen och blir bättre med tiden - påstås det i alla fall.

nu har jag inte sett så mycket av honom då han tillbringat mesta tiden med min vikarie, men ett soligt leende har jag fått så snart jag visat mig.  Själv har jag tvättat lite kläder och lagat lunch och middag då det inte ingår i assistansen utan är så att säga en familjeangelägenhet.

Sedan tittade jag på hockeyn där den lätt uppgivna stämningen gick över i ett nypmigiarmensåjagvetattdetärsant då MoDo lyckades ta full poäng mot Västerås och inte med vilka siffror som helst utan med hela 6-1.

Och efter det så var det mello där jag för en gångs skulle fastande för en låt direkt; Charlotte Perelli och Still Young. Ett schlagerframträdande i världsklass om jag får säga mitt.

Och emellanåt gör sig sorgen påmind som ett rödglödgat svärd genom bröstet.

Nynnar dystert med i refrängen

"om allting skiter sig i kväll

kan vi börja om igen"

Någonstans en evighet bort finns ett ljus i tunneln som inte är ett tåg.

men ändå inte.

Han ligger inte där inne; sa jag. Han finns där på fotot som jag bar under armen efter aktens slut.

Den levande och glade som jag alltid känt. Fotot är taget en valborgsmässoafton och han gladdes tillsammans med den äldre grabben som var helt i extas över den levande elden och den rytmiska sången från musikhögskoleeleverna. 

Han vars minne alltid kommer att leva kvar.

Pratade med korttidsboendet och fick höra att det gick över förväntan för den äldre grabben. Noterade även att hans assistent med rapartistnamnet lät precis så lugn och trygg som det beskrivits och jag avslutade samtalet med känslan av att allt kommer att ordna sig. Och på lördag till veckan kommer han hem igen, försedd med en assistent som ska vikariera för mig under sjukskrivningen. Eller tre stycken som avlöser varandra rättare sagt, han som jag aldrig kommer ihåg namnet på, han gamla assistent från den tid han hade LSS under dygnets alla vakna timmar och så en tredje kille som är under inskolning i helgen. Och så dottern som ska rycka in mellan 6 och 7 vardagsmorgnar för enkelhetens skull.

Och själv satsar jag allt på att komma på fötter innan läkarintyg krävs. Man kan inte forcera sorgearbetet, nej men var och en har sitt personliga sätt att hantera det. Själv hanterar jag det bäst genom att komma in i vardagsrutinerna så snabbt som möjligt.

Nu får jag sjunga solo och minnas mitt livs enda äkta kärlek. Det var vi, i med och motgång.

en livlina att hålla sig i för att inte helt tappa fotfästet. Kan brygga kaffe för första gången sedan dödsfallet i dag, tidigare har jag släppt bryggaren som jag bränt mig, den smärtsamma påminnelsen om en morgonpigg sambo som hade kaffet klart och satt vid köksbordet och läste papperstidningen. En smärtsam påminnelse är också det par svarta bermudasshorts som åkte fram ur gömmorna för att användas till sommaren nu när han minskat tio kg i vikt. Han var så glad åt sin viktresa,han sambon. Minns också att den äldre grabben har en tandläkartid där han måste ha dubbelbemanning, badrummet som behöver nytt fuktspärrskikt och ny vägg och golvmatta, växthuset som behöver ses över efter en snörik vinter under drivorna, bron som behöver målas om.. Känner plötsligt hopplösheten välla in, hur ska jag orka dra hela lasset ensam? Minns min morfars mödor i fattigsverige och hans torra konstaterade att "det fick väl lov att gå" och försöker hålla mig till den linjen. Börjar med att ta ett problem i taget; omboka tandläkartiden till ett par månader framåt när vi alla landat lite mera och sedan får vi se...

Måste ut och posta ett par brev och köpa mera ost, smör och morötter. Känner att ångesten dyker upp som ett svart spöke bakom min högra axel och undrar vad du kom ifrån? Det finns då inget i mitt medvetna som känns hotfullt, bara en vardagssituation bland alla andra. Söker i mitt undermedvetna och hittar bara en irrationell katastrofkänsla.

Ute är det en vacker februaridag där solen får snön att gnistra. Försöker ta tillvara på tecknet på att årshjulet är på väg mot sin aktiva och levande till och se där, det lyckas.

Postar breven, går in på coop och irrar planlöst runt, runt, med samma ågren hängande över axeln; jag kom hit av en anledning; smör, goudaost, morötter och en karta brevfrimärken. Och så ska jag ha en liten ask jordgubbar och en rulltårta och göra ett par bakelser till mellon i kväll. Det gäller att uppräthålla rutinerna. Plockar med mig en expressen där man har ett stort bildreportage från någon IVA-avdelning med covidsjuka och döende äldreäldre. På något sätt känner jag plötsligt en stor samhörighet, just så såg mitt sista dygn med sambon ut.

Kör hem svärande åt den illa grinande panikkänslan och undrar vad vitsen med stresspåslag efter elva evighetslånga dagar är? 

Landar lyckligt hemma igen , går in, packar upp varorna och börjar förbereda en middag.