Den äldre grabben har alltså fått plats på en gruppbostad och det är i sig inte fel, men sämre timing kunde man inte få. Från den ena radikala förändringen till den andra, först försvinner pappa och sedan resten av familjen.

Men det skulle i alla fall börjar lite lugnt med bara möbleringen i mars månad och sedan får vi se hur det går med inskolningen.

Och själv har jag väl mina sista fem år i yrkeslivet tryggat då man skriker efter undersköterskor inom både vård och omsorg, men just nu så känns det inte som jag skulle platsa i ett serviceyrke. Får nämligen massiva ångestpåslag så snart det är något utöver rutinerna som ska fixas och vill bara ringa min läkare och höra om hon har några mirakelpiller som får en att stå rak som en fura. Men det tillhör visst krisen och blir bättre med tiden - påstås det i alla fall.