Den äldre grabben fick omgående en akutplats på korttidsboendet då han är symtomfri. Min vikarie ordnade det hela i bilen, jag packade väskorna och så bar det i väg utan att jag hann säga hej då. Nu förstår jag alla som saknar att krama sina närmaste, det kommer så tvärt så man hinner inte landa i det mentalt.

Men det är bra att omsorgen har en fungerande strategi för att skydda sina brukare och själv blev jag befriad från tanken; vad gör man om det värsta händer och jag behöver sjukhusvård? Nu känns det väl inte som det var på väg åt det hållet, men man måste ha framförhållning till det mesta i den här familjen.

Och jag har bokat självtest via 1177/mina sidor och fixat ett ombud som ska hämta och lämna på måndag.

Så nu återstår bara ett problem, vad göra av den här dagen som var inbokad för åtminstone matlagning till den äldre grabben? Ligger på det där gränsvärdet där man känner sig för pigg för att ligga och vila hela tiden och för krasslig för att hugga i ordentligt med något eller koncentrera sig på att läsa en bok.

och hur artar sig helgen för er andra då?

Snuvig, tät i däsa och bihålor, temp mellan 37.7 och 38 och inget luktsinne kvar.    Ett vanligt år skulle inte detta vara så alarmerande men nu är det ju covidår och det känns sådär. Visste att det var något när jag inte ens kände den påträngade toppnoten av Elizabeth Ardens Red Door som jag brukar spraya på till natten för en diskretare doftupplevelse.

Den äldre grabben och hans assistent (min vikarie) flydde fältet för att ta en lång biltur och det gjorde dom rätt i och själv försöker jag ragga upp någon som kan hämta och lämna ett självtest på måndag. Precis, ska det hända så ska det hända en fredagkväll utanför kontorstid.  Och så tar jag fram min pulsoximeter som visar att jag har bättre saturation än normalt. Har mätt 4 gånger nu med samma reslutat. Mellan 97 och 98 mot annars 94-96. Och det inger ju ett visst hopp.