Pratade med korttidsboendet och fick höra att det gick över förväntan för den äldre grabben. Noterade även att hans assistent med rapartistnamnet lät precis så lugn och trygg som det beskrivits och jag avslutade samtalet med känslan av att allt kommer att ordna sig. Och på lördag till veckan kommer han hem igen, försedd med en assistent som ska vikariera för mig under sjukskrivningen. Eller tre stycken som avlöser varandra rättare sagt, han som jag aldrig kommer ihåg namnet på, han gamla assistent från den tid han hade LSS under dygnets alla vakna timmar och så en tredje kille som är under inskolning i helgen. Och så dottern som ska rycka in mellan 6 och 7 vardagsmorgnar för enkelhetens skull.

Och själv satsar jag allt på att komma på fötter innan läkarintyg krävs. Man kan inte forcera sorgearbetet, nej men var och en har sitt personliga sätt att hantera det. Själv hanterar jag det bäst genom att komma in i vardagsrutinerna så snabbt som möjligt.

Nu får jag sjunga solo och minnas mitt livs enda äkta kärlek. Det var vi, i med och motgång.