en livlina att hålla sig i för att inte helt tappa fotfästet. Kan brygga kaffe för första gången sedan dödsfallet i dag, tidigare har jag släppt bryggaren som jag bränt mig, den smärtsamma påminnelsen om en morgonpigg sambo som hade kaffet klart och satt vid köksbordet och läste papperstidningen. En smärtsam påminnelse är också det par svarta bermudasshorts som åkte fram ur gömmorna för att användas till sommaren nu när han minskat tio kg i vikt. Han var så glad åt sin viktresa,han sambon. Minns också att den äldre grabben har en tandläkartid där han måste ha dubbelbemanning, badrummet som behöver nytt fuktspärrskikt och ny vägg och golvmatta, växthuset som behöver ses över efter en snörik vinter under drivorna, bron som behöver målas om.. Känner plötsligt hopplösheten välla in, hur ska jag orka dra hela lasset ensam? Minns min morfars mödor i fattigsverige och hans torra konstaterade att "det fick väl lov att gå" och försöker hålla mig till den linjen. Börjar med att ta ett problem i taget; omboka tandläkartiden till ett par månader framåt när vi alla landat lite mera och sedan får vi se...

Måste ut och posta ett par brev och köpa mera ost, smör och morötter. Känner att ångesten dyker upp som ett svart spöke bakom min högra axel och undrar vad du kom ifrån? Det finns då inget i mitt medvetna som känns hotfullt, bara en vardagssituation bland alla andra. Söker i mitt undermedvetna och hittar bara en irrationell katastrofkänsla.

Ute är det en vacker februaridag där solen får snön att gnistra. Försöker ta tillvara på tecknet på att årshjulet är på väg mot sin aktiva och levande till och se där, det lyckas.

Postar breven, går in på coop och irrar planlöst runt, runt, med samma ågren hängande över axeln; jag kom hit av en anledning; smör, goudaost, morötter och en karta brevfrimärken. Och så ska jag ha en liten ask jordgubbar och en rulltårta och göra ett par bakelser till mellon i kväll. Det gäller att uppräthålla rutinerna. Plockar med mig en expressen där man har ett stort bildreportage från någon IVA-avdelning med covidsjuka och döende äldreäldre. På något sätt känner jag plötsligt en stor samhörighet, just så såg mitt sista dygn med sambon ut.

Kör hem svärande åt den illa grinande panikkänslan och undrar vad vitsen med stresspåslag efter elva evighetslånga dagar är? 

Landar lyckligt hemma igen , går in, packar upp varorna och börjar förbereda en middag.