Och berättade att operationerna för organdonation var klara och att många hade fått nytt hopp och nytt liv genom in älskade sambo. Precis som vi önskade, att bidra till att åtminstone någon familj slipper uppleva detta smärtsamma.

Annars har dagen förflutit med det praktiska som man måste ta itu med oavsett hur mycket man sörjer, ringa begravningsbyrån och beställa tid, försöka orda för den äldre grabben om jag ska vara fortsatt sjukskriven en tid, ringa banken och ordna med egna kort och konton innan sambons personliga tillgångar fryses som dödsbo. Jag stod bara med uttagsrätt på alla konton utom ett med blygsamma 800 kronor på. Och utan bankkort.

Praktiska saker som känns makabert att syssla med när man är mitt i ett sorgearbete där det känns mest naturligt att dra en filt över sig och vägra titta upp.

Tänkte egentligen sluta blogga men läste på nätet om hur individuellt man hanterar detta och jag har alltid skrivit för att ventilera bort bekymmer och olustkänslor. Så det blir en naturlig fortsättning att skriva ner tankarna på bloggen.

I dag går jag som avskärmad från verkligheten men ändå deltar jag, och den osynlige sambon har jag bredvid och pratar med. Också en normal känsla i ett sorgearbete läste jag.