Trodde du at tjag glömt dig? Nä, det är värre än så, jag hade planer på att överge dig helt och hållet.

Det har varit två tunga år sedan sambon gick bort och när det började ljusna lite så drabbades svärdottern av en rektalcancer som spridit sig till obotlig. Hon gick bort i Oktober 2022 och sedan dess har vi stöttat äldste grabben som är helt förkrossad av sorg och saknad.

  Linda 1978-2022  

Spelades på sambons begravning och varje gång jag hör den så kommer saknaden och overklighetskänslorna; är det sant, är du verkligen död?  

Allhelgonaafton:

Första året det kändes riktigt jobbigt att tända ljusen, speciellt det med text. I minneslunden blir allt så nära, det finns inget som kan flytta fokus från att det är faktiskt min livskamrat som står präntad på minnestavlan med årtalen 1955-2021.

Kyrkans personal bjöd frusna besökare på kaffe och kaka utanför kyrkogårdsgrinden men jag fortsatte med parkeringsplatsen och min bil i fokus.

Ville bara vara ensam och samla ihop mig innan jag skulle hem till yngste grabben.

https://open.spotify.com/track/4AVheZ1qz3ZyrnojNIDjo2?si=79c943644a274d8e

Han firar sin födelsedag i efterskott och dukningen har han arrangerat. Han var mycket bestämd med att han skulle köpa dom fina tallrikarna med ballonger på och så skulle han ha ljus till tårtan.

En citroncheesecake som han fått av dottern.

En del av det eviga kretsloppet och på så sätt finns alltid en bit av dig kvar.

Känns fint att tre personer fått chansen till ett nytt liv, men jag sitter fortfarande fast i overklighetskänslan.

speciellt en sån här vårdag då man väntar att han ska komma in med en påse märkt Jula eller Clas Ohlssons och plocka fram sina nya fixarvertyg, gå ut i trädgården eller garaget och sätta igång ett nytt projekt.

Konstigt nog gör minnet inte ont, utan det känns mera som man varit priviligerad nog att uppleva en lycklig tid i sitt liv.

Förmiddag: Anställningsintervju kl 10:00 och som vanlig kände jag mig som Arvid i utvandrarna. Hur som helst så måste jag sagt något rätt då jag är påtänkt som sommarvikarierande nattarbetare till att börja med.

Gick in på ICA för att köpa till veckomatsedeln, dom ringde från den äldre grabbens boende och undrade lite runt vaccinationen, gruppbostaden skulle få sina sprutor i eftermiddag. Berättade att han inte brukar vara värst samarbetsvillig och tips om hur dom skulle hantera det. Har inte hört hur det gick sedan.

Pratade med syster ett som gjort sin anställningsintervju för jobb som aktivitetsledare vid någon äldreträffpunkt.

hon tror också att hon gjorde något rätt för det såg lovande ut.

Eftermiddag: Tog mig samman och körde sista kartongen med sambons kläder till second hand. Blev ett besök i butiken också, och dottern som tittade i bokhörnan hittade en handskriven lapp i en bok och frågade om det var mitt namn som stod överst på listan? Det var det och så namnen på mina arbetskamrater i slutet på 1990-talet. Det var i alla fall då ni var dagbarn hos den privata dagmamman, och det är säkert någon av dom äldre som skrivit namnen som stöd för minnet.

Hittade lite smått och gott till mig själv också; gardinlängder, skor, inredningstidningar, väggljusstakar och ett par ljusslingor för inomhusbruk. Och så var det någon som beklagade sorgen och ville veta vad som hände sambon. Kom på mig själv med att tala om det utan att det kändes jobbigt. Ljuset i tunneln.

Kväll: Kycklingtacos till middag och sedan gick jag och dottern en 7 km lång fotopromenad.

Hemma igen och ganska nöjd med min dag.

Blå himmel och fint fotoväder:

Och i kväll åker yngste grabben tillbaka till sitt boende igen. Och sorgen blir så nära då inget distraherar med sin glada närvaro. En kväll gjord för stick i hjärtat och panikångestattacker.

Ser faktiskt fram emot onsdag eftermiddag då vi ska förklara för den äldre grabben vart hans säng tagit vägen.

Den äldre grabben har alltså fått plats på en gruppbostad och det är i sig inte fel, men sämre timing kunde man inte få. Från den ena radikala förändringen till den andra, först försvinner pappa och sedan resten av familjen.

Men det skulle i alla fall börjar lite lugnt med bara möbleringen i mars månad och sedan får vi se hur det går med inskolningen.

Och själv har jag väl mina sista fem år i yrkeslivet tryggat då man skriker efter undersköterskor inom både vård och omsorg, men just nu så känns det inte som jag skulle platsa i ett serviceyrke. Får nämligen massiva ångestpåslag så snart det är något utöver rutinerna som ska fixas och vill bara ringa min läkare och höra om hon har några mirakelpiller som får en att stå rak som en fura. Men det tillhör visst krisen och blir bättre med tiden - påstås det i alla fall.