Och tusen rosenblad må regna över syster ett som tog kommandot, en del samtal som jag inte orkade samt strukturerade upp det hela. Kan säga att det viktigaste har löst sig; jag har råd att ge mitt   en anständig begravning, kunde teckna en helförsäkring på huset i eget namn direkt, hittade inga lyxfälleutgifter och har efterlevandeskydd så åtminstone det första året går smärtfritt.

Syster ett och kusinen reste hem till sitt i kväll så nu är dottern och jag ensamma i huset igen. En kväll där vi ömsom pratat en massa fina minnen om pappa och ömsom gråtit när vi tänkt på att den här helgen skulle vi varit alla tillsammans och haft fredagsmys.

Och så regnar det tusen rosenblad över syrrans nye sambo som är bilmekare till yrket och skulle ge mazdan en översyn innan besiktningen i mars.

Och pärlan, Chryslern alltså blir jag tvungen att göra mig av med, min budget täcker inte två bilar som är dyra i drift.

Och den har redan en ny ägare på gång, en av sambons vänner som kommer att vårda den som ett tempel och det känns bra.

för att ändra löneutbetalningskontot till mitt eget konto och efter att ha blivit utkastad hela dagen.

Börjar känna mig som en gammal amerikansk hemmafru som sitter som hej kom och hjälp mig sedan hon förlorat sin man.   Men så illa kan det väl inte vara? Skyller på att jag är hjärntrött och missar en massa självklarheter.

T ex som när jag svor och letade min mobil som jag hade till örat när jag stod i telefonkö.

Visste inte att jag hade så stort nätverk som ringer och vill vara mig behjälplig på alla sätt och vis.

Och så har jag haft svenska kyrkan på tråden, en av församlingsdiakonerna ringde och beklagade och frågade om jag behövde hjälp. Inte med det praktiska men vi pratade länge om sorg och vilka uttryck den tar sig, vad som händer och varför man reagerar som man gör. Fokuserar man på det praktiska och känner inget så har man inte slutat att sörja utan det betyder att ens hjärna behöver en kort återhämtningspaus. Sorgen som är känslan av att sitta i en berg och dal bana med höga toppar och djupa dalar. Och att jag trodde att jag var den sista som skulle behöva själavård, men där ser man..

Börjat planera begravningen också, beställt en ny FN-basker åt min älskade livskamrat som slarvade bort sitt orginal i en flytt. Den ska ligga ovanpå kistan, som symbol för en tid i hans liv som han tyckte var väldigt meningsfull.

En av hans älsklingslåtar som ska vara med i ceremonin:

Och berättade att operationerna för organdonation var klara och att många hade fått nytt hopp och nytt liv genom in älskade sambo. Precis som vi önskade, att bidra till att åtminstone någon familj slipper uppleva detta smärtsamma.

Annars har dagen förflutit med det praktiska som man måste ta itu med oavsett hur mycket man sörjer, ringa begravningsbyrån och beställa tid, försöka orda för den äldre grabben om jag ska vara fortsatt sjukskriven en tid, ringa banken och ordna med egna kort och konton innan sambons personliga tillgångar fryses som dödsbo. Jag stod bara med uttagsrätt på alla konton utom ett med blygsamma 800 kronor på. Och utan bankkort.

Praktiska saker som känns makabert att syssla med när man är mitt i ett sorgearbete där det känns mest naturligt att dra en filt över sig och vägra titta upp.

Tänkte egentligen sluta blogga men läste på nätet om hur individuellt man hanterar detta och jag har alltid skrivit för att ventilera bort bekymmer och olustkänslor. Så det blir en naturlig fortsättning att skriva ner tankarna på bloggen.

I dag går jag som avskärmad från verkligheten men ändå deltar jag, och den osynlige sambon har jag bredvid och pratar med. Också en normal känsla i ett sorgearbete läste jag.