Visste inte att jag hade så stort nätverk som ringer och vill vara mig behjälplig på alla sätt och vis.

Och så har jag haft svenska kyrkan på tråden, en av församlingsdiakonerna ringde och beklagade och frågade om jag behövde hjälp. Inte med det praktiska men vi pratade länge om sorg och vilka uttryck den tar sig, vad som händer och varför man reagerar som man gör. Fokuserar man på det praktiska och känner inget så har man inte slutat att sörja utan det betyder att ens hjärna behöver en kort återhämtningspaus. Sorgen som är känslan av att sitta i en berg och dal bana med höga toppar och djupa dalar. Och att jag trodde att jag var den sista som skulle behöva själavård, men där ser man..

Börjat planera begravningen också, beställt en ny FN-basker åt min älskade livskamrat som slarvade bort sitt orginal i en flytt. Den ska ligga ovanpå kistan, som symbol för en tid i hans liv som han tyckte var väldigt meningsfull.

En av hans älsklingslåtar som ska vara med i ceremonin:

Och berättade att operationerna för organdonation var klara och att många hade fått nytt hopp och nytt liv genom in älskade sambo. Precis som vi önskade, att bidra till att åtminstone någon familj slipper uppleva detta smärtsamma.

Annars har dagen förflutit med det praktiska som man måste ta itu med oavsett hur mycket man sörjer, ringa begravningsbyrån och beställa tid, försöka orda för den äldre grabben om jag ska vara fortsatt sjukskriven en tid, ringa banken och ordna med egna kort och konton innan sambons personliga tillgångar fryses som dödsbo. Jag stod bara med uttagsrätt på alla konton utom ett med blygsamma 800 kronor på. Och utan bankkort.

Praktiska saker som känns makabert att syssla med när man är mitt i ett sorgearbete där det känns mest naturligt att dra en filt över sig och vägra titta upp.

Tänkte egentligen sluta blogga men läste på nätet om hur individuellt man hanterar detta och jag har alltid skrivit för att ventilera bort bekymmer och olustkänslor. Så det blir en naturlig fortsättning att skriva ner tankarna på bloggen.

I dag går jag som avskärmad från verkligheten men ändå deltar jag, och den osynlige sambon har jag bredvid och pratar med. Också en normal känsla i ett sorgearbete läste jag.

Min älskade sambo och livskamrat avled i kväll klockan 17 efter 24 timmars kamp mot en massiv hjärnblödning. Skadorna var dessvärre för omfattande för att annat än symtomlindring kunde ges. Det gick på ett ögonblick och han själv hann inte känna någon smärta, men jag och mina barn känner desto mera.

Så nu tar jag en lång bloggpaus och försöker landa i livet som änka efter världens bästa man och pappa.

Ta hand om er och krama varandra ofta. Man vet aldrig när livet förändras.

Kram från cici