Har precis bläddrat igenom Pirjo Holmströms barndomsskräckskildring Flashback (som e-bok) och konstaterar att där fanns det jag också minns, glesbygd, tristessen, helgfylleriet för att döva den. Det söps förvisso icke överallt och alla barn där det förekom var inte lika utsatta som denna syskonskara. Där fanns kvinnors paniska skräck för dom "fula gubbarna", det första tidiga sextiotalister fick lära sig i livet var att akta sig för "fula gubben". En frukt av deras egna erfarenheter och ingen av dom visste vem nästa generations fuling skulle bli. Därav anonymiteten.

Tar mod till mig och läser vidare; ingen av dom namngivna var mina egna normala bekantskaper som introducerade mig i klassisk och arbetarlitteratur och lärde mig att huggormar var fredliga mänskliga liv. Tänkt hela morgonen, den äckelblande skammen över att ha närt en (hugg)orm vid sin barm. 

Mina morföräldrar bodde inte i Solberg utan i en av byarna någon mil längre bort. Någon gång åkte vi in till Solberg för att handla, inte ofta konsumbussen stod för det mesta utbudet. Glad och ovetande travade jag in på kiosken och köpte senaste numret av Kalle Anka. Det var innan familjen flyttat dit.

Senare hörde vi att en Stockholmsfamilj flyttat in, pappan förekom också i ett stort reportage i ortspressen angående att han överlevet 87%tiga brännskador, något sällsynt på den tiden då brännskademedicin inte var lika utvecklad som i dag.

Pappan var hård mot sina små sas det, men jag tror inte någon visste HUR illa det stod till och drickandet var generellt så normaliserat att ingen kallade det alkoholism.

Det var så det inte var bättre förr; barns rättigheter behövde man inte respektera, barnagan var tillåten och barnpornografi var inte kriminaliserat.I mina flashbacks fanns det inte på någons karta att missförhållanden skulle anmälas till sociala myndigheter, inte som isolerad företeelse i en namgiven by utan i ett vidare större område. Tidsanda, Norrlands mörka historia, och min kroniska aversion mot  alla historielösa som tror att det var bättre förr.

Lagstiftningen för barns rättigheter är så pass sen så det egentliga paradigmskiftet inträffade nog inte för än på 80-talets början.

Egen flashback, "Går du och lägger dig med någon grabb innan du fyllt minst 16 och har stadigt sällskap så slår jag ihjäl dig" Och så var sexualundervisningen klar.

  Däremot så hade man förmodligen börjat titta snett på gubbarna om det kommit fram, en flashback om farfars oförsonliga röst som hade sjuka avarter som bara skulle kastreras rakt av.

Isoleringen, tristessen, tiden före upplysningen-en öde hjortronmyr med knotiga träd blir en bra vinjett.