håller på att försöka dricka bort en begynnande UVI med egenvårdsrådet; drycker som surgör urinen..

Konstaterar att a) Självtestremsan visade positivt för rubbet, leukocyter, nitrit och protein och att b) apelsinjuicen börjar stå mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt talat. Och att det blir en sväng till distriktsköterskan i morgon för att se om det lyckats. Annars blir det väl en vecka på antibiotika *bläh*  

Vilket gjorde att nätdebatten om huruvida det verkligen var bättre förr eller ej föll ur..

På det sjuttiotal det handlade om hade jag ofta UVI, och det sved som   när man pinkade. Numera har jag sällan UVI, måste vara 12 år sedan sist och det är en så kallad "tyst" infektion, dvs det svider inte när man pinkar och på så sätt var det väl sämre förr. Annars så är det väl inte en fråga om det funnits en verklighet som aningen är svart eller vit, utan svaret är att det alltid har funnits en mångfacetterad verklighet som inte sett likdan ut för alla. Vissa har haft en rakt igenom taskig barndom, andra rakt igenom en lycklig, medan dom flesta har haft en liten del av varje. Där det positiva alltid får tolkningsföreträde av självbevarelsedriften och man minns soliga somrar, alla rätt på fysikprovet,skolutflykterna i skidspåren (det var allt soligt och över -10 den dagen), den lokala fettisdagstraditionen godis eller bus, pinfärska potatisbakelser på fiket, upp till 13 på radion, mamma som pysslade om och skämde bort när man var sjuk, att få sin dikt publicerad i tryck, att vinna en av hundra jättebadbollar i en utlottning, att fiska gädda i en skogstjärn, att dra iväg barfota i gräset en ljummen  sommarkväll och bara vara, att sitta med en kompis och kikna av skratt åt ingenting, att äntligen få ett ja av sin stora kärlek; listan kan göras hur lång som helst..

Glömda var dom halvt förfrusna tårna i klumpiga skidpjäxor, att få ett rätt på matteprovet (igen), att få sin litteraturanalys sågad vid fotknölarna av en brysk gymnasielärare, att fyllna till rejält en ljummen midsommarnatt och bli hämtad av mamma och pappa som var jättearga, att få nobben av sin nittionde stora kärlek som mögen som inte dög, (Revanschen med djup som Edith Södergran, gåtfull som Greta Garbo och färdig med kärleken på livstid har möjligen påverkat mig positivt) att få feriejobba varje sommar när dom andra åkte på festivaler och språkresor (idag ska man vara glad om man får ett jobb, så det var nog bättre förr ändå)

Och att det finns fortfarande ingen backspegel man kan titta i och konstatera att det var bättre förr då allt har en baksida. Antar att det finns sånt som kan göras bättre genom nyskapande istället för att ta till en gammal tveksam modell försedd med grava brister i dagens mått mätt.

Favvomellolåt 1973   Var min musiksmak bättre förr?

   Bilden är för övrigt ett svar på dagens fråga från en sida jag besökte idag; vilken film hade traumatiserade din barndom mest? Svara med GIF. Det var nog Greve Dracula, den där blodsugande vampyren som visades på TV när jag var i 10-årsåldern.

Trauma II; Legacy från 1975, eller En dag i mrs Hapgoods liv som den hette när den visades på Svensk TV.

Jag visste inte att ett till synes normalt liv kunde upplevas så miserabelt.

Inspirerande filmer; Jack Nicholssons rollgestalt Randall Mc Murphy i filmen Gökboet,

helt outstanding.

Odödliga filmrepliker

Filmmusik;

Easy Rider Soundtrack:

http://www.allehanda.se/vasternorrland/ornskoldsvik/han-oppnar-restaurang-i-mellansel-i-klassisk-lokal-planerna-har-vuxit-fram

Hoppas verkligen att den inte är inlagd på plusartiklar som döljer det gamla järnvägshotellet som väcker minnen.

Under 70-talet var det kombinerat cafe och pub och hette Elsas efter ägarinnan. Dit brukade man gå in i första avdeldningen och köpa sitt lördagsgodis, 5-öres, 10-öres och 25-öres bitar beroende på sort.

Bravokola 5 öre styck och så mixade man grädd och choklad eller hallon och lakrits till en endas gotugga.

Och i rummet innanför satt man och förfestade innan dansen i folkparken, Elsas var enda stället med serveringsrättigheter på den tiden så det kom folk från grannsamhället också. Numera existerar knappt folkparksdansen och fullständiga rättigheter finns lite överallt. Men vi får hoppas att det finns tillräckligt med pizzasugna kunder i alla fall.

I dag har vi i alla fall ett pizzasug och ska beställa hem till middag. Från grannbyn då. Mest för att yngste grabben kommer hem efter sin bortavecka och ska få sin önskemat.

Jukeboxlåt från Elsas:

  

Hade man hjälpt till riktigt duktigt hemma under veckan kunde man få fem enkroner extra för att spela ett par favoritlåtar på jukeboxen. Vaktar syster ett i sandlådan 1970.

men varför börja snöa nu i sista minuten? Kunde lika gärna fått fortsätta med dagsmeja och så det blir vår någon gång. Nu får vi vänta till mitten av Maj som vanligt.  

Har fått hem böckerna från bokrean också så det blir lite bloggat. Har börjat med Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 och sträckläser en personlig och historiskt intressant skildring av Stockholm, omvärlden och tidningsrubrikerna.

En av dom första vuxenskildringar jag fått. Mamma hade minnesglimtar av fattigdom, matbrist och ångest emellanåt. Mor och fraföräldrarna tyckte inte det var något att berätta om; farfar var förlagd i Boden, sagt lite korthugget med en och det var allt ton. Morfar posterade vid en järnvägsknut, Mellansel. Han oroade sig för hur kvinnorna i byn skulle klara jordbruket själva. Där passerade tysktransporterna in till Norge. Frågade hur manm kunde och fick, bara ett barskt ögonkast som meddelade att en menig lyder order! till svar. Och vem har sagt att livet ska vara roligt jämt? Dagens ungdom och räkmackan dom seglat på  Något fastnade i alla fall: "Döm aldrig en man för än du gått en mil i hans mockasiner"

Dom fattiga kronotorparna hade inte råd att prenumenera på dagstidningar. Eller tid, där en ensam kvinna skulle sköta jordbruk och 4 till 8 barn. Ibland ägnade dom sig åt att lyssna på en radiosändning gemensamt.

Astrid Lindgrens krigsdagböcker fyller i kunskapsluckan.

Lite medfaret foto från 1939 eller 40. Lilla moster i den vita klänningen, mamma i basker. Okänd dam i prickigt och sedan är det mormor och morfar på bilden.

Och den här favoritlåten hade även torprfruarna:

Och dom är så många att man kan tro det rådde fotoförbud redan på den tiden. Men här är dom i alla fall.

     Dottern 2 år hemma hos mormor, morfar och ett par mostrar

Äldste grabbens egendesignade luciautstyrsel. År 1987 tror jag.

Och från dagisfirandet år 1991. Dottern längst till vänster. Se så glad hon är.

Tomte på rymmen från samma luciatåg. Den äldre grabben vill hellre mingla hos föräldrarna.

Skulle posta receptet, inte enkla sockerkaksmuffins från mamma Majsans kokbok denna gång utan kokosmuffins med blåbärstopping från hennes dotterdotters något reviderade upplaga.

Muffins

2 dl vetemjöl

1.5 dl strösocker

1.5 tsk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

125 gram rumsvarmt smör

2 ägg

2 msk mjölk

ca 1-2 dl kokosflingor (pröva er fram)

Börja med att röra ihop alla ingredienser förutom mjölk och kokosflingor ordenligt.

Tillsätt först mjölken under omrörning och sedan kokosflingorna.

Häll smeten i muffinsformar och grädda i 170 graders värme i mitten av ugnen i ca 20 minuter.

Medan muffinsarna svalnar blanda glasyren.

Vit chokladglasyr grundrecept

115 gram vit choklad i bitar

55 gram rumsvarmt smör

3 msk mjölk

smältes i vattenbad under omrörning

Tag sedan skålen från kastrullen och rör i 175 gram florsocker till smeten är jäm och klumpfri.

Här är den smaksatt lite försiktigt med blåbärssylt och avslutningsvis garnerad med kokosflingor och minimarshmallows.

Silikonformar till dom stora och knäckformar till överbliven glasyr.

Vidare på temat sveriges gamla hemmafruar eller Majsor, var det visst Majsans sångbok.

Majsan och faster satt och fikade och diskuterade någon nytt som kommit till byn;popmusik.

Den här till exempel:

http://www.dn.se/mat-dryck/hemmafrun-maj-har-fatt-en-egen-kokbok/

Gårdagens läsning i köket hos mej..

Har inte läst böckerna om Maj så jag kan recensera dom men jag fick ett bra tips av författarinan själv.

Möjligtvis som svar på ouijabrädets fråga om varför triologin ska förminskas och gullenuttas till med en kokbok?

Har att göra med att jag är född och uppväxt i köket hos en Maj och tyckte att hon hade flera strängar på sin lyra än att laga mat, hon hade alltid något intressant att meddela under matlagningen. Till hennes barn, till vänninnorna på andra sidan telefonluren som satt fastklämd under hennes haka medan hon diskade eller stöpte bulldeg. Hon brukade bjuda in vänninnorna på kaffe med doppa, inte mat. Träffen som brukade sluta vid 15, för då skulle middagen förberedas för att vara färdig till pappa kom hem. Man kom hem från skolan, blandade saft och tog för sig från kakbrickan och försökte lyssna.. Frågan vad det var ni viskade om fick majsans skälmska "Nyfiken får inte allt veta" eller "små grytor har alldeles för stora öron" till svar.

Majsan som artigt munblossade på en mentolcigarett hon blev bjuden på. Hennes eftergift till dom världsvana damerna, själv rökte hon inte. Sånt kostar bara en massa pengar som vi inte har ha hon bestämt.

Men visst handlade det om mat, den där tröttsamma maten som man ska tänka på jämt som hon sade.

Idag; Stekta strömmingsflundror, potatis och råriven morot och så klappgröt och mjölk till efterrätt.

Kommer att tänka på klappgröten, den hade fruktsaft och mannagryn som bas, vispades luftig och var himmelskt god.

Måste hitta receptet. Det sociala arvet jag har med mig. Det och min egen kokbok i kategorirubriken.

Och så den helt hysteriska mackan som två Majsor brukade göra åt sin tonårsdotter med bästis; smörad långfranska, hårdkokt skivat ägg, Kalles kaviar och en stor klick bostongurka.

Förmodligen förbrukade två växande kvinnor massor av salt och energi.

Det var ju annat detta skulle handa om utan Majsans andra sidor, Valspåket stå på dig annars gör någon annan det och med en rulle silvertejp kan man slå vem som helst i debatt.

Och att hon alltid var aktiv, värvade hon inte medlemmar åt hyresgästföreningen, så gick hon kurser i ny matematik eller hur man drejar keramik. Eller tog städjobb kvällstid när farsan var hemma. Men middagen hade hon alltid lagat och den skulle stå på bordet innan hon gick. Disken kan äldsta jäntan ta, lika bra att hon lär sig..

Det sociala arvet, hur man bloggar och lägger bogköttet i en gryta, man förkokar för att få det riktigt mört till middagens kalops.

Och så givetvis, Majsans egen sångbok, och 60-talslåtarna hon gnolade på under matlagningen. Börjar med egen nummer ett, låten som liksom personifierade min egen lilla Majsa:

till sena kvällsdisken blev det.

Inga instabilder på glamorösa tår som sticker upp ur skumbadet med levande ljus som enda belysning, bara en hand med en ärtgrön vispskål och en knallröd diskborste, men sticker upp ur skummet gör dom i alla fall. Visst, det har  varit en bra dag i dag också och sånt ska firas. Om inte annat för att avloppet i tvättstället är fixat och nu luktar det fräscht igen.

Åttiotalet då och nu - läste bilagan i sängen i morse och backade minnesbanken en bit..

http://www.dn.se/sthlm/80-talet-da-och-nu/

Axelvaddar att skratta åt -NU, oversized kavaj med matchande axelvaddar minns att syster ett hade en turkosblå och min var vit. Färgskala glass i tresmak, mintgrön klänning med matchande pumps, glassigt rosa gymdräkt med svarta tights och rosa benvärmare-jo.

Här gick alla på gymmet och byggde muskler, så även jag och min då blivande sambo.

Då kroppsfixerad och anorektisk

Nu- tja, tjock  

Då -Chockbilderna på Rock Hudson, AIDS, en könssjukdom man dör av och sen blev det förenat med livsfara att ha tillfälliga sexkontakter. Åttiotalet, det var då man pratade sex och död i samma andetag.

Nu- Döden kryper närmare igen, av orsak att man befinner sig på den sista halvan av livslinan numera. Dödsannonserna skriver årtal som lite äldre än och lika gammal som lite nu och då och på något sätt så har man accepterat faktum, den kommer när den kommer, ingen vits att grubbla på.

Då; Dallas på den ena av två TV-kanaler, missade inte ett avsnitt.

Nu- Fifty-seven channels and nothin' on (Bruce Springsteen)

Då: Förfest med Vargtass och så en Gröna Hissen i baren.

Nu: Ett glas vitt till disken (Nåja, två glas då)

Men förfestmusiken är sig lik-nu och då: