Pratade med korttidsboendet och fick höra att det gick över förväntan för den äldre grabben. Noterade även att hans assistent med rapartistnamnet lät precis så lugn och trygg som det beskrivits och jag avslutade samtalet med känslan av att allt kommer att ordna sig. Och på lördag till veckan kommer han hem igen, försedd med en assistent som ska vikariera för mig under sjukskrivningen. Eller tre stycken som avlöser varandra rättare sagt, han som jag aldrig kommer ihåg namnet på, han gamla assistent från den tid han hade LSS under dygnets alla vakna timmar och så en tredje kille som är under inskolning i helgen. Och så dottern som ska rycka in mellan 6 och 7 vardagsmorgnar för enkelhetens skull.

Och själv satsar jag allt på att komma på fötter innan läkarintyg krävs. Man kan inte forcera sorgearbetet, nej men var och en har sitt personliga sätt att hantera det. Själv hanterar jag det bäst genom att komma in i vardagsrutinerna så snabbt som möjligt.

Nu får jag sjunga solo och minnas mitt livs enda äkta kärlek. Det var vi, i med och motgång.

en livlina att hålla sig i för att inte helt tappa fotfästet. Kan brygga kaffe för första gången sedan dödsfallet i dag, tidigare har jag släppt bryggaren som jag bränt mig, den smärtsamma påminnelsen om en morgonpigg sambo som hade kaffet klart och satt vid köksbordet och läste papperstidningen. En smärtsam påminnelse är också det par svarta bermudasshorts som åkte fram ur gömmorna för att användas till sommaren nu när han minskat tio kg i vikt. Han var så glad åt sin viktresa,han sambon. Minns också att den äldre grabben har en tandläkartid där han måste ha dubbelbemanning, badrummet som behöver nytt fuktspärrskikt och ny vägg och golvmatta, växthuset som behöver ses över efter en snörik vinter under drivorna, bron som behöver målas om.. Känner plötsligt hopplösheten välla in, hur ska jag orka dra hela lasset ensam? Minns min morfars mödor i fattigsverige och hans torra konstaterade att "det fick väl lov att gå" och försöker hålla mig till den linjen. Börjar med att ta ett problem i taget; omboka tandläkartiden till ett par månader framåt när vi alla landat lite mera och sedan får vi se...

Måste ut och posta ett par brev och köpa mera ost, smör och morötter. Känner att ångesten dyker upp som ett svart spöke bakom min högra axel och undrar vad du kom ifrån? Det finns då inget i mitt medvetna som känns hotfullt, bara en vardagssituation bland alla andra. Söker i mitt undermedvetna och hittar bara en irrationell katastrofkänsla.

Ute är det en vacker februaridag där solen får snön att gnistra. Försöker ta tillvara på tecknet på att årshjulet är på väg mot sin aktiva och levande till och se där, det lyckas.

Postar breven, går in på coop och irrar planlöst runt, runt, med samma ågren hängande över axeln; jag kom hit av en anledning; smör, goudaost, morötter och en karta brevfrimärken. Och så ska jag ha en liten ask jordgubbar och en rulltårta och göra ett par bakelser till mellon i kväll. Det gäller att uppräthålla rutinerna. Plockar med mig en expressen där man har ett stort bildreportage från någon IVA-avdelning med covidsjuka och döende äldreäldre. På något sätt känner jag plötsligt en stor samhörighet, just så såg mitt sista dygn med sambon ut.

Kör hem svärande åt den illa grinande panikkänslan och undrar vad vitsen med stresspåslag efter elva evighetslånga dagar är? 

Landar lyckligt hemma igen , går in, packar upp varorna och börjar förbereda en middag.

Hette det i mina tidiga tonår och då brukade det vara dans i folkets park. Jag och min bästis försökte alltid planka in då vi inte uppfyllde åldersgränsen 15 år. Och för det andra så fick vi inte vara där och ränna på parkeringen för våra föräldrar.

Löste sig så att jag sov över hos min kompis och hon sov över hos mig.   Och så blev vi påkomna och fick strikt sova över förbud i x antal veckor. Dessutom fick jag skäll så öronen kroknade.

Men nu är det 2021 och det var länge sedan det var danser i folkparken övht, säkert 30 år sedan sist.

Och i kväll blir det hockey på TV och en påse Ahlgrens bilar att tugga på. Hemma mot AIK var det visst och som det är nu har man inga förhoppningar alls. Tränare har sparkats, spelare har bytts och inte blir det bättre för det. Men jodå, det blev en pinne mot Almtuna senast men ärligt talat så skulle det ha varit full pott om dom inte sin ovana trogen slöat till i sista perioden.

Annars i dag; en av dom där utlovade bottendagarna då man går in i en vägg i dag där allt var möjligt i går. Oroar mig för den äldre grabben, och allt känns allmänt dystert. Dafgårds kålpudding till middag idag, där jag i går käkade spagetti, veggokorv och en god sallad. Men det är väl att försöka rida ut dystervågen och tror att allt är bättre i morgon när jag sovit på saken.

  22 år ung i FN-tjänst i Sinaiöknen,

sökte ett snyggt foto därifrån men hittade bara en massa tramsbilder.

Typiskt honom  

Grillmästaren tillsammans med äldste grabben. Vet inte vad dom sysslat med.

Vid tolvslaget till 2020 och med bara ett år kvar att leva.

Så lite man vet..  

Orolig husse hos veterinären

Paltälskare av stora mått. Minns denna Åsele marknad då han hittat en riktigt gourmetrestaurang åt oss och var så glad. Jag måttligt entusisastisk.

Bilfantasten.  

Och spellistan till begravningen är spikad nu:

Består av diverse kom-ihåg-listor att pricka av och fylla i nya arbetsuppgifter. I dag; maila kompletterande uppgifter till begravningsbyrån, ringa DV (deras telefon ser ut att ha lagt av igen) ringa enhetschefen för bygget och be henne uppdatera personalen om den äldre grabbens förlängda korttidsvistelse och deras icke fungerande telefoner, fixa en medicindosett och lite mera kläder till den äldre grabben, skickas med hans gode man som skulle komma förbi, tänka på den äldre grabben och få panikångest, inte ta theralen för jag måste köra bil i dag, köra bort återvinningsoporna och posta ägarbytet på bilen, beställa 6 burkar findus köttsoppa och 6 paket ubergs tunnbröd från COOP Nära, hämtas den 18/2, om ni vill lägga undan till dess, tack   Ringa syster ett och två och berätta vad jag kommit ihåg att göra, checka av så jag inte glömt något. Tack och lov för deras minnesbackup. Kvar att göra; återkoppla till försäkringsbolaget angående nyteckning av bilförsäkringen via mail.

I morgon sjukskriva mig hos FK, då jag inte skulle börjat jobba för än kl 15:00 i morgon. Tänka på den äldre grabben igen och vad ha säger om den förlängda korttidsvistelsen, är rädd att det kommer att ta hus i....

Han hade i alla fall fått en extra resurs till korttids som var storväxt, lugn, trygg och tystlåten och kort sagt en resurs som brukar kallas in för att stötta ångestfyllda som kan bli utåtagerande. Dessutom hette han något som lät som namnet på en rapartist vilket kan bara bli ett extra plus.

Men nu har jag beslutat mig för att ta en dag i taget och se hur det går, än så länge känner jag mig inte i form för att ta hand om någon annan än mig själv, men det kan ju ändra sig fortare än man tror.

Det vill säga det måste ändra sig fortare  Sagt av både den äldre grabben och mig själv.

Fick den här vackra vårbuketten av grabbarnas gode man i dag.

Förundras alltid över det vänliga, värdiga och smidiga bemötandet man får som närmast sörjande. Det måste vara ett av världens svåraste jobb, detta. Och ramen för budgeten täckte alla önskemål för en borgelig begravning.

Blomsterdekorationer i gult, vitt och ljusblått, ett hjärta bundet av murgröna och röda rosor från barnen,officiant, levande musik, 16 gäster oss själva inräkande och webbsändning. Däremot så får man hålla till i församlingshemmet istället för i kapellet, detta av smittskyddsskäl då församlingshemmet har betydligt större utrymme. Och den lokal vi tidigare hyrt för bröllop och examensmiddag kunde inte hållas med 16 gäster av smittskyddsskäl, så det får bli minnesstund hemma hos mig. Meny; En värmande soppa med hembakt tunnbröd och en god ost till och kaffe och sockerkaka med bär och grädde efteråt.

åt en stor kexchoklad och en näve ahlgrens bilar till lunch då det sägs att man måste försöka äta för att orka med allt. Har räknat ut att detta qucik fix energimässigt motsvarar en lunchtallrik lagad mat och det får räcka så.

Viker lite tvätt, där ligger sambons myskofta. Tar den i famn och snusar in den nytvättade doften. Står och ser på mig själv utifrån, hur hamnade jag i detta händer inte mig scenario? Visst hade sambon dålig hälsa men han skulle ju leva till åtminstone 70+ var det bestämt.  

Tittade på mello digitalt i går tillsammans med dottern och syster tre, detta med mello är ett arv efter mamma och en familjetradition som inte vill släppa taget om oss. Och min egen missing piece med Paul Ray tog sig åtminstone till andra chansen.

Dottern och syster tre hade   Arvingarna läste jag. Men, vvvva?  Nänänä, jag tycker inte att dom är dåliga direkt men man får inte den rätta eurovisionkänslan, utan mera glad bugg och heta tryckare i sommarnatten känslan.

Och i morgon ska vi in till begravningsbyrån och ordna detaljerna. Ser över vad som är bestämt och bara ska sättas på plats: Musik; Spotify, fixa högtalare..Hur då? Ändring i spellistan; Dier Straits  sätt in Tröstevisa med Benny Andersson och Orsa spelemän.

Overklighetskänslan griper tag i mig igen. Antar att det är livets bistra faktum som håller på att sjunka in.

Mitt   min bästis och min klippa är död.