Norrlands nationalrätt måste vara med på denna dag. Visserligen infaller den årliga premiären inte för än Augusti men entusiasterna brukar hålla igång och käka året om. Det påstås att strömmingen är som bäst årsgammal från tillverkningsdatum, men själv tvivlar jag. Tycker det är en fråga om vilken tillverkare man föredrar.

Den insaltade och överjästa strömmingen från ett av nödåren under 1700-talet som måste tas tillvara, befanns tjänlig som människoföda och sedan utvecklades recpetet. Firren man antingen älskar eller hatar men aldrig är likgiltig inför. Firren som delar familjer och premiärkalaset i två läger, där surströmmingsälskarna alltid förvisas utomhus,  under nedsättande omdömen och illa grinande miner. Veklingarna som mumsar barnmat som köttbullar och potatismos eller tacobuffé därinne. Strömmingen introduceras tidigt i ens liv, själv var jag fyra år och fick börja med att smaka den lite mildare rommen (för övigt min stadigvarande favorit, en burk full med hanströmmingar är en besvikelse)

Traditionellt ska strömmingen servers med mandelpotatis, även om jag hoppar över det steget och tycker att en mjölig King Edwards lite neutralare smak gifter sig bättre. På bild, dom traditionella tillbehören hackad gul lök och gräddfil för att neutralisera smaken, och med finns även nymodigheten skivad tomat som har samma effekt. Och så tillbehören, valfritt tunnbröd ska det vara förstås, vi föredrar polarbröds lokala Genebröd, ett okryddad halvmjukt vetetunnbröd, med smör och ost, Västerbotten eller den högvärdiga ersättningsvaran Wästgöta Kloster. Vad man ska dricka till är en fråga för sig, svaren brukar variera efter tycke och smak. själv är jag uppfödd på standardmjölk till vardagsströmmingen och gammeldags svagdricka till fest. Numera kör vi med valfri dryck på festbordet och min personliga favorit är en Guiness Stout.

En schnapps till, jomenvisst!

Och en snapsvisa:

(Melodi: Kallle Schewens vals)

"Hej alla tjorvar som gästar min ö

ta för er av allt som jag har:

kaffe och strömming med nyslaget hö

se till så att inget blir kvar.

Det blåser som tusan bland kobbar och skär

det brinner i martallens topp.

Men ring inte brandkår´n och ställ till besvär

vi väntar till den brunnit opp:"

Från grannsamhället. Huset där gamla anrika Dahlbergs bokhandel höll till på 1950-talet och allt som finns lagrat på en hårddisk idag såldes; böcker, bläck och bläckpennor, blyerstpennor, linjaler, passare, karbonpapper, kalendrar, vishäften och så lite utanför, äkta starinljus. Mamma hade plats som hembiträde hos denna, enligt henne, jätterara bokhandlarfamilj.Jämförelsen utgår ifrån vad man kunde få som arbetsgivare. Numera: Klippverkstan, frisersalong. Ja, den har mina varmaste rekommendationer.

Brita-Kajsa och kulturskatterna som vi bekantade oss med genom vår textillärare Vivianne under högstadietiden. Givetvis satt vi också knycklade till vårt eget broderi, men dessvärre tillhör jag inte dom som har handarbete som hobby. Lillpigan i  svarvad furu och med broderat linne ges av tradition alla avgångsklasser i högstadiet, och på min tid så fick vi den variant som Vivianne kallade "brua", bruden eller den gifta kvinnan i traditionell hårknut och grått linnegarn. Den andra varianten är den traditonellt ogifta lillpigan med håret i två flätor och röda broderier. Som släkt i rakt nedstigande led till denna Brita-Kajsa har jag alltid känt mig lite alienerad, men desto större känsla har jag för lillpgan. Har t o m det nyaste ur souvernirshoppen, en lillpiga ingraverad på en dogtag i plexi och med läderrem..

Här är hon i jätteformat i en mixed version, röda broderier och grått hår.

ingen har en tanke på att gå ut i det här vädret, och mera regn utlovas lagom till firandet i grannsamhället, och grabbarna är naturligt nog ganska alienerande från denna dag. Däremot så skulle det sitta bra med en biltur och en mjukglass inne i stan, men det får bli i morgon isåfall..

För övrigt; Det visste ni inte om mig, jag är en kulturfåne, åtminstone på lokal nivå. Sjukt intresserad av gammal bygdehistoria och hänger alltid på anikvariat för att hitta dom gamla influenserna. Dessvärre inte i folkdräkt, det är för långt ifrån min naturliga stil. Och dagen till ära håller jag på att skapa ett bildgalleri, en mix av gammalt och nytt, hur många bilder det blir beror på tid som blir över, sitter som bekant ner när grabbarna trycker på sin inre pausknapp.

Och musik måste man ha, och mitt val kommer per automatik Sven-Ingvars! Ett stycke folkkultur under hela min uppväxt fram till idag.  Men först:

Vi börjar väl med denna, vars symbolvärde tycks variera. Som barn så såg jag den som en naturens komponent i gul sol och blå himmel och det står sig nog lite än i denna dag. Den här finns faktiskt nära oss, vi delar den med grannen på ena sidan.

Vädret här idag.   

Missat Styvmorsviolen, Ångermanlands landskapsblomma någon?

Svensk landsbygdskultur, katt på råttjakt.

Huskatten, ett måste i det gamla bondsamhällets ladugårdar där den höll rent från skadedjur. Råttor var också deras huvudföda på den tiden, mixat med en och annan mört och eventuella matrester från bondeköken.

Midsommarbröllop, ett vackert stycke historia. Arrangemanget är gjort för ett handgjort lyckönskningskort till någons bröllopsdag. Det är två små Danska medborgare på bild, Damtrollen  ett i orginal  (bruden) efter samlarflugan i mitten av sextiotalet då alla ungar hade ett Lycko eller Lyckistroll som dom kallades på Svenska.

Midsommar, något mera än små grodorna. Här, stor trädgårds och grillfest med pågående kubbturnering. I mellersta Norrland har högsommaren precis startat upp och det är väl det som intuitivt hyllas.

En annan midsommar, någonstans utanför Sundsvall. Offentligt firande på festplats med traditionell fiskedamm för barnen.

En schnapps till maten? Ja, absolut. En illa misshandlad mattradition, där egekryddat brännvin skulle boosta smaken på maten. Recept kommer senare.