roande att kryssa i och se resultat men berättar just inget om din personlighet och ditt liv..

http://mingeneration.story.aftonbladet.se/chapter/60-talet/

Jag satte kryss för Bombi Bitt och jag, serien baserad på Fritjof Nilsson Piratens bok och underbart burleska persongalleri samt Stellan Skarsgårds skådespelardbut. Samt Teskedsgumman..

Annars kom vi ju inte in för än på -70talets filmlista;Skräckklassikern  Exorcisten och Fäbodjäntan, en av dom få p-filmer där en kvinna ägt handlingen. Så man ska inte klaga.

Jag avskydde raketosten, men älskade hårdbrödmackor kryddade med Aromat. För övrigt den första cancerstämplade produkten i mitt liv. Där fanns också en riktig telefon och så mina älskade barbiedockor.

Och sen tar det stopp. Möjligen låg hela arbetsmarknaden öppen för den som hade höga skolbetyg, och berdeskapsjobb var inga rikiga jobb, utan en överlevnadsplanka tills man hittade ett riktigt jobb. Fördelen var i alla fall att man skaffade en massa arbetslivserfarenhet som man fick lägga in i sina CV;n och att det vaar betydligt mera mentalt stimulerande än att bara gå på soc och känna sig icke produktiv.

Och att vi var den första generation som faktiskt fostrades till individualister enligt den tidens pedagogik, åt var och en sin egen personlighet. Och det har inte gjort oss "evigt unga" men däremot har den gett oss ett jäkla självförtroenden som sticker ut överallt och irriterar gamle Jante. Att allt är möjligt är en självklarhet för en tidig sextiotalist. Om man själv bjuder till. Det fanns inget som hette gratis middag i vår generation vad jag minns.

Nästa fråga, var god välj subkultur..

Svårt, minns inte att jag fastnade för någon speciell. Skulle tro att jag undermedvetet influerats mest av den första punkvågen, Sid Vicous, Nina Hagen, återigen individualisterna.

Grinar lite illa åt myten om den sexuellt experimenterande generationen och undrar var man hittat den någonstans utanför biodukarna? Möjligen så tillhör kvinnogenerationen dom som ser rätten till sin egen sexualitet och sin egen kropp som en självklarhet, bekvämt framcurlade av dom sena fyrtiotalisterna. Där är vi nog lite bortskämda.

http://www.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Den där spontana tanken att "jag har en ovanligt snygg mage för att ha fött fyra barn så den kan jag inte visa opp".

Den kommer med största sannolikhet att missförstås på så sätt att det enda jag kan är att gå och fåna mig i magtröjan.

Jag menade bara att magmusklerna har varit ovanligt starka så den har inte haft något häng, däremot är den försedd med några kilos övervikt och bleknande bristningar så alla kan känna sig lugna.

Men för att återgå till ämnet så är det väl inget som berör amatörbloggarna direkt, dom som har förmånen att kunna sitta helt introverta vid sina FB-spel när dom har en dålig dag.

Vissa har inget behov av att prata om sina dåliga dagar, tvärtom, det är precis den dagen dom helst vill vara ifred för hela den välmenande mänskligheten. Den människotyp som kallas den introverta.

Men jag förstår hur hon menar någonstans, "det kristna idealet" som ingen vill leva upp till och inte behöver tas på allt för stort allvar.

Även om kändisbilden " amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt." inte är aktuell för min del.

Men det är en annan, nämligen det där "sextiosomharblivitdetnyafemtio", där leende superstylade pensionärer visar upp sig med jämna mellanrum

En SÅN dag, då femtio känns som det blivit det nya åttio och man orkar varken bestiga Mount Everest eller plocka fram gångstavarna ur garderoben. Den dag man noterar att pigga, starka läppstift alltid har fått en att se ut som en clown och det har inte blivit bättre med åren det heller.

Den dag man minns sina föräldrars generationsleenden som "får väl vila när man blir pensionär"

och undrar när och varför det byttes ut mot "Man får väl vila i minneslunden"   

Vart kommer all denna prestationshets ifrån?

Det kan man ju alltid fråga.

Men mera att hedras ändå...

Handlar om rollgestalten Saga Norén, denna gång..

http://www.expressen.se/kronikorer/karin-sorbring/saga-noren-en-forebild-eller-nidbild/

Och konsten att sätta sig in i något på fem minuter som man aldrig hört talas om, nämligen serien Bron..

Samt konsten att dra efter andan och undra vad det var för onormalt med henne nu då?

Har lurkat på ett par forum och noterat att dom flesta är överens om att det handlar om personligheter och ingen Aspie är den andra lik..

Och att man kan låta en film vara en film utan att analysera sönder den.

Låt vara att mimiken mera påminner om den vid Parkinsons sjukdom så där har man kanske inte lyckats så bra..

Men lämna resten av personligheten ifred som faktiskt kan stämma ibland..

På mig som har vissa likheter även om jag inte har sådär jättesvårt med social interaktion, på mina buffliga grabbar, och alla andra som duger bra som dom är, även om dom inte alltid är så "älskvärda"  

Jo, jag sa personlighet. Vem skulle komma på tanken att ifrågasätta Gunvald Larsson?