Och det finns inga gårdagshälsningar att radera. Det första inlägget var till mina vänner och det andra var till några enfaldiga Twittertrolls sandlådementalitet. Och om detta behöver vi inget berätta, har redan vräkt ur mig allt jag hade på hjärtat i en ilsken rant på Twitter och sen så får det vara bra.

Möjligen kan jag tillägga något om att vara kroniskt aggressiv och på så sätt missta sig för att vara en av "dom starka" när det enda man gör är att stånga huvdet mot en vägg med en massa magsura energier som bara orsakar chakrablock.

Bättre då att gå spot on, ta tjuren vid hornen och göra upp fort för att åtvervända till sitt vanliga harmoniska jag.

Och fortsätta med helgledigheten, det är påskafton och jag är inte sugen på ett enda ägg, inte ens en ägg och kaviarmacka.

Sen så skulle jag väl kunna spinna vidare på en hyllning till all världens häxor, men någonstans känns det som det inte är mitt bord. Nöjer mig bara med att förundra mig över hur många arketyper av häxa det finns, officiella och anonyma, gamla och unga, synliga och osynliga. Där man minst anar det.

Istället spinner jag väl vidare på den tweet som beskrev påskens äggröra av traditioner, och konstaterar att det är det som kallas mångkultur.

Och så känner jag för att hylla det spirande livets återkomst, åtminstone undermedvetet; köper hem färska örtkryddor, vill plantera dom frön jag missade i Februari/Mars på grund av sjukdom, måla pappersägg tillsammans med grabbarna, och käka många kokta ägg.

Tja, varför inte? Ingen ide att gråta över den snö som vägrar smälta bort.

Avslutningsvis: