1. Hörde ett mjaooo i hallen, och inget ovanligt med det, en av    brukar ofta komma och småprata med oss i köket men så övergick mjaoandet till ett främmande lite dovare tonart.  Funderade på om det kommit in en främmande katt och gick för att titta... Inte direkt, men hon hade fångat en råtta och fick min bekräftelse; just det ja, den där går du ut med på momangen   Fortsatte med disken, för att höra samma, mooouuuujjjjj igen. Cindy, du hörde vad jag sa-uteserveringen!  

Det är alltid positivt och omväxlande med katter i huset.

2. Hann få ett videoklipp på musikunderhållningen på mammas demensboende i går, dansmusik från tidigt 50-tal, på den tiden det fanns dansbanor i varje större by med självaktning Sverige runt, så även i min mammas grannby.. Mamma som normalt är rätt likgiltig för sin omvärld numera, lystrade till och lyssnade uppmärksamt. Bra musik och en dement mamma som kvicknar till i läge kontaktbar- det kan man leva på mera än en dag.

3. Jag och sambon har slutit fred efter vår senaste batalj angående hur man ska handskas med grabbarna när deras cirklar rubbas så gravt att allt spårar ur (det händer inte ofta, men ibland) Det är väl fint att två personer med dialekttröjan "Ettret" kan vända blad, gå vidare och gemensamt välja ut tre meter vaxduk som ska användas till att klä om altansoffan.. Mest praktiskt med avtorkbar vaxduk med tanke på grillfester, sovande katter, främmande katter, glasspillande familjemedlemmar och allt som rör sig runt en sommarsoffa för utomhusbruk..

Bra musikklipp, yngste grabben gillade det också..

Har firat tillsammans med sambon i kväll.. Möjligtvis sommaren och värmens återkomst med en spontan grillkväll med grillkorv naturell, chorizo och kabanoss, och så korvbröd, grillade små färskpotatisar och grillad paprika till, och så kall bea förstås, ett tillbehör som aldrig kan bli fel..

Grabbarna uppskattade det i vart fall, dom gillar grillkvällar och deras korttidsboende har t o m grillmiddagar utomhus vintertid som extra service  

Eller också kan vi fira att vi fått en rejäl skatteåterbäring sammanlagt, men då kom vi in på framtiden, pensionssparande och så sambons funderingar om ALS, som drabbat fyra av hans åtta syskon, och två av dom har gått bort i sjukdomen..

Han har äntligen hittat en läkare som tar hans funderingar på allvar, hans reumatolog som skulle försöka fixa remiss till Umeå för undersökning, sambon tycker att ett svar vilket som helst är bättre än ovissheten, men för egen del  är jag inte säker på..

Sen så blev det delade meningar om denna:

En whiskeylikör med ett rejält bett av red hot cinnamon som dom kör med på andra sidan atlanten, jag älskar den där peppriga kanelsmaken, har kommit över den i tuggummiform tidigare. Sambon däremot såg konstig ut i ansiket och sedan fick han kväljningar.

Trodde du var whiskeyälskare  

Ja, just därför...  

Eller så kunde vi firat den:

Men som jag alltid sagt så ligger nog Sveriges självständighetsförklaring för långt bak i tiden för att kunna skapa kontakt. Om folke själva får välja så är det väl midsommarafton som brukar inspirera till fest.. Högsommarens och livets återkomst, även om vädret inte alltid är det bästa..

Mitt spontansvar är att den kvinnliga rösträttens införande vore väl en bra märkesdag, den dagen det blev allmän rösträtt på riktigt. Eller lagen som förbjuder barnaga..

http://urplay.se/Produkter/176636-Liv-med-autism-Se-till-mig-som-syskon-ar

Det första som slår mig när jag ser programmet är; så olika det kan både vara och upplevas. Egentligen ganska logiskt, familjer med funktionshindrade barn kan lika lite beskrivas i en sterotyp som alla andra familjer, barnen är har olika personlighet, och föräldrar och syskon har detsamma. Vissa har som i TV-programmet det smärtsamma i att skaffa eget boende åt sina barn tidigt i livet och om detta har jag ingen åsikt. Bara att man inte ska berätta något som sin broder innan man gått några mil i hens mockasiner.

Kom precis på att jag aldrig oroat mig för syskonen, och nu kan jag inte fråga för ingen av dom är i närheten.

Och att vi också undrar hur man sitter stilla vid ett dukat bord, vi utvecklade en strategi som gick ut på att vi tog våra mattallrikar och satte oss på en undangömd plats i huset och med åren har det utvecklats till en obrytbar vana.

Dukar bordet gör vi på sin höjd när vi väntar gäster och vid andra högtidliga tillfällen.

Vad syskonen beträffar så har dom varit delaktiga och kan därmed inte kallas bortglömda, under min egen spontana åsikt att barn är smartare och mognare än man gärna vill pådyvla dom. (Möjligtvis har jag fel och dom kommer att skriva en bok som heter Vejne och Erika försvann, men det får väl komma som en överrraskning  isåfall)   

Något mer jag känner igen i Mimmi är den ständigt morgonpigge Tomas som småbarn-dygnet runt om han hade en riktig bra dag. Samt lösningen med dom äldre syskonens fredade zoner, deras privata låsta rum där man inte får gå in utan att knacka.

Tomas hyperaktiva liv försvann hursomhelst när han var 11-årsåldern, han är fortfarande aktiv men på ett mera strukturerat sätt ur hans synvinkel sett.

Och dom ständigt låsta dörrarna då både två var kroniska rymmare som barn. Tomas rymde för första gången vid 18 månaders ålder, han hade just lärt sig gå och hade tultat iväg över villatomterna till nästa kvarter. Den yngste började vid två års ålder och rymde han inte så gömde han sig någonstans. Det grymmaste var nog när han åtefanns sex meter uppe i en stor lärk, och årets kolugnaste faderskap sa bara kort att det var inte autism, det var hans stolta genetiska drag, som skolmästerskapsvinnare i gymnastik på ett tidigt sjuttiotal. Sedan fick vi ett fult stängsel runt huset genom bostadsanpassningen (dom håller oss inte med annat än enklast möjliga standard för att inte slita för mycket på övriga skattebetalare) Stängsel och den eviga frågan till kompisar på besök; ni låste väl ytterdörren om er?

Visserligen ett lite udda familjeliv, men dysfunktionellt är väl att ta i.

Det där med dysfunktionellt beror helt på var man själv lagt ribban och har för förväntningar på sitt familjeliv.

En jättefunktionell familj

Förr i världen älskade mina barn alla sorters djur, här deras tamråttor Sockertopp och Baby

Om man själv får välja outfit-en varg. Yngste grabben

Pimpad tomte med fågelnäbb.

så har jag precis sett programmet färdigt i efterhand, då detta med näthat tycks vara allmängiltigt och något som dom flesta råkat ut för någon gång i större eller mindre skala.

Vad jag tycker om programmet? Jag tycker att det är bra att dom här signaturerna lyfts upp då dom ser ut att leva just på sin anonymitet och tryggheten i att här kan man rapa hur mycket skit som helst utan att någon kommer åt en.

Förmodligen handlar det mindre om åsikter och mer om en överlevnadsstrategi - Hult Hatar är ett bra exempel på hur man suger i sig "beröm" från likasinnade och taggar upp sina kommentarer mer och mer,inte har han någon åsikt om sitt offer egentligen, det han vill ha är cred. Både förstår och inte förstår hans offer som tycker synd om grabben som bara visar tecken på bristande liv och svaghet.

 Vad Kawa Zolfagary beträffar så visade Robert Aschberg upp en otrolig flathet och sin egen svaghet där inte behöver identifiera sig med "Vita, kränkta män". Eller? Om man sticker ut hakan med en provokativ text som Kawa eller Valerie Solanes ska man påstår jag, inte vara beredd på att behöva tåla en vettlös folkstorm. Det dubbla budskapet till näthatarna står liksom klart; Hata gärna om det är något som inte riktigt tilltalar samhällets rådande åsikt. Möjligen har jag fel om Robban personligen och att han själv är härdad av diverse nät och övrigt hat, men det är i alla fall så det uppfattas.

Om Kattan57 finns inte mycket att tillägga annat än att jag personligen mött nicket på  nätet och tycker att hon bör nyktra till. Rör sig i dom virituelle kretsar där man ser det trippla röda skynket i en utomeuropeisk, feministisk manlig vänsteraktivist. Vilka får ni själva gissa.   Och då hänger man på om man är en medelmåttig dam i övre medelålder på rent *d**v*ll*-mål (Hehe, jag indentifierade dialekten runt Göteborg  )

Och vad den ständigt utsatta Elisabet Höglund har för upprörande att förtälja, där förstår jag faktiskt ingenting. Hennes åsikter som Aftonbladetkolumnist avviker inte från den rådande samhällsnormen och hon vare sig irriterar eller förargar någon. Vad man har invändningar mot är att hon är en äldre dam som vägrar pimpa sitt fejs med botox, detox, ansiktslyft och hela middevitten, och där står fallet klart. Ingen vågar ge sig på en folkpensionär i verkliga livet på detta sätt, och tanken börjar svindla när man ser vad som döljer sig på delar av det yngre Svenska folkets insida.. En sketen pensionärsknockare, knappt värd namnet människa, joho, det är så dom avslöjas och som avslöjade borde dom ha vett att dra en barmhärtighetens slöja över sina släta figurer. Säger en annan skrynklig dam som inte är god att tas med om dom kommer hit.  

Och själv då, hur undvika att falla i egen fälla? Mina enkla tumregler för eget bruk som nätdebattör:

1. Har du inget vettigt, läs, något i sak att tillföra så skriv inget alls.

2. Undivk små pikar och efterslängar som inte tillför något i sak, annat än att du vill blossa på en god cigarr  

3. Vill du bara häva ur dig en massa otryckbart för att få din antagonist på bättre tankar eller rent av att förstå din synpunkt, hoppa av eller kom igen en annan dag. Det enda du åstadkommer är att ge uttryck för din egen frustration och därmed dina tillkortakommanden.

Sångsvanarna har anlänt som det första vårtecknet