Bara dimma och regn ute, ömsom duggregna och ömsom ordentliga skurar. Och jag fick plötsligt känna att 60 är nog det nya 90 när jag kom på hur svårt  det var att ställa om från manuell växel till automatlåda, och det var ungefär en månad sedan jag körde Chryslern senast. För det första; jag har handikappanpassat både bilarna med backkamera för att jag har svårt att vända mig om och titta på grund av bröstryggsartrosen. När jag lade in backen dök det upp en grå dimma i rutan. Enkelt fixat, lite kondens, gå ut och torka av. Gör ett nytt försök; fortfarande en grå dimma i rutan. Försöker ändå, klart i sidospeglarna, ok så långt jag ser in i döda vinkeln, men rakt bakåt, överkroppen är stel som en pinne och vägrar lyda, men jag tror att det är fritt. Det är november, det är norrlandsmörkt ute och så kommer en regnskur och jag slår på vindrutetorkarna-inte. På höger sidan där jag famlar fanns reglagen på vår andra bil och här är - tomt. Det står stilla i skallen, var fan var det dom satt nu igen?  Gör ett försök och konstaterar att det där var helljuset. Får möte på den smala gatan och ser inget annat än billjus och en nerregnad vindruta. Var van är vägen, var är jag?   Famlar och får igång bilradion som svarar; jo, det är sant, den svarar "I´m on the highway to hell!, the highway to hell!"  

Hittar äntligen torkarreglaget, får fri sikt igen och tänker att något mer passande är svårt att hitta.