Och tusen rosenblad må regna över syster ett som tog kommandot, en del samtal som jag inte orkade samt strukturerade upp det hela. Kan säga att det viktigaste har löst sig; jag har råd att ge mitt   en anständig begravning, kunde teckna en helförsäkring på huset i eget namn direkt, hittade inga lyxfälleutgifter och har efterlevandeskydd så åtminstone det första året går smärtfritt.

Syster ett och kusinen reste hem till sitt i kväll så nu är dottern och jag ensamma i huset igen. En kväll där vi ömsom pratat en massa fina minnen om pappa och ömsom gråtit när vi tänkt på att den här helgen skulle vi varit alla tillsammans och haft fredagsmys.

Och så regnar det tusen rosenblad över syrrans nye sambo som är bilmekare till yrket och skulle ge mazdan en översyn innan besiktningen i mars.

Och pärlan, Chryslern alltså blir jag tvungen att göra mig av med, min budget täcker inte två bilar som är dyra i drift.

Och den har redan en ny ägare på gång, en av sambons vänner som kommer att vårda den som ett tempel och det känns bra.

för att ändra löneutbetalningskontot till mitt eget konto och efter att ha blivit utkastad hela dagen.

Börjar känna mig som en gammal amerikansk hemmafru som sitter som hej kom och hjälp mig sedan hon förlorat sin man.   Men så illa kan det väl inte vara? Skyller på att jag är hjärntrött och missar en massa självklarheter.

T ex som när jag svor och letade min mobil som jag hade till örat när jag stod i telefonkö.

Visste inte att jag hade så stort nätverk som ringer och vill vara mig behjälplig på alla sätt och vis.

Och så har jag haft svenska kyrkan på tråden, en av församlingsdiakonerna ringde och beklagade och frågade om jag behövde hjälp. Inte med det praktiska men vi pratade länge om sorg och vilka uttryck den tar sig, vad som händer och varför man reagerar som man gör. Fokuserar man på det praktiska och känner inget så har man inte slutat att sörja utan det betyder att ens hjärna behöver en kort återhämtningspaus. Sorgen som är känslan av att sitta i en berg och dal bana med höga toppar och djupa dalar. Och att jag trodde att jag var den sista som skulle behöva själavård, men där ser man..

Börjat planera begravningen också, beställt en ny FN-basker åt min älskade livskamrat som slarvade bort sitt orginal i en flytt. Den ska ligga ovanpå kistan, som symbol för en tid i hans liv som han tyckte var väldigt meningsfull.

En av hans älsklingslåtar som ska vara med i ceremonin:

Och berättade att operationerna för organdonation var klara och att många hade fått nytt hopp och nytt liv genom in älskade sambo. Precis som vi önskade, att bidra till att åtminstone någon familj slipper uppleva detta smärtsamma.

Annars har dagen förflutit med det praktiska som man måste ta itu med oavsett hur mycket man sörjer, ringa begravningsbyrån och beställa tid, försöka orda för den äldre grabben om jag ska vara fortsatt sjukskriven en tid, ringa banken och ordna med egna kort och konton innan sambons personliga tillgångar fryses som dödsbo. Jag stod bara med uttagsrätt på alla konton utom ett med blygsamma 800 kronor på. Och utan bankkort.

Praktiska saker som känns makabert att syssla med när man är mitt i ett sorgearbete där det känns mest naturligt att dra en filt över sig och vägra titta upp.

Tänkte egentligen sluta blogga men läste på nätet om hur individuellt man hanterar detta och jag har alltid skrivit för att ventilera bort bekymmer och olustkänslor. Så det blir en naturlig fortsättning att skriva ner tankarna på bloggen.

I dag går jag som avskärmad från verkligheten men ändå deltar jag, och den osynlige sambon har jag bredvid och pratar med. Också en normal känsla i ett sorgearbete läste jag.

Min älskade sambo och livskamrat avled i kväll klockan 17 efter 24 timmars kamp mot en massiv hjärnblödning. Skadorna var dessvärre för omfattande för att annat än symtomlindring kunde ges. Det gick på ett ögonblick och han själv hann inte känna någon smärta, men jag och mina barn känner desto mera.

Så nu tar jag en lång bloggpaus och försöker landa i livet som änka efter världens bästa man och pappa.

Ta hand om er och krama varandra ofta. Man vet aldrig när livet förändras.

Kram från cici

  Just denna dag i fjol fick yngste grabben något som efter två dagstripper till akuten och inlagd på den tredje dagen diagnosticerades som mycoplasmapneumoni. Det var grymt jobbigt då och man var lyckligt ovetande om att något ännu värre som skulle sätta en hel värld i brand väntade runt hörnet, det där som kallas covid-19.

Och i år känns det lite bättre, yngste grabbens boende har klarat sig helt och den äldre grabbens DV är snabba på att stänga igen så han klarade sig utan att bli smittad denna gång också.

Och jag sitter med bara ett litet i-landsproblem; garderobsrensar och har hittat en jättefin chiffognblus som inte passar till en enda underdel. Matar på med självpepp skänk bort högen, skänk bort högen! Nej, inte köpa ett par varmbeiga långbyxor till-släng den, bara släng! Där, tillsammans med den snygga cut out blusen märkt Gina Tricot som ser två nummer för stor ut oavsett hur mycket du försöker förvända din syn! Och en leopardmönstrad pennkjol, hur tänkte jag där? Har alltid sett missanpassad ut i leopardmönstrat. Och så dom där utnötta mysiga jeansen och gosiga slitna tröjorna- det står en sopsäck där borta i hörnet, bit ihop och släng i dom!

 Har faktiskt inte skaffat så mycket nytt, men en bikini blev det, min gamla var helt urblekt och sladdrig (sopsäcken)

Den här BH;n

och matchande trosa

och ja, det blev två blusar också, man passar på när det är slutrea

Den här som ska användas till vardagsjeansen

Och så den till en mörkgrå knälång kjol av en tjock ylleliknande trikå

Och så en ny baddräkt, min gamla har blivit ett nummer för stor. Blev den här; den med zebramönster, perfekt mönsterinfällning och bra pris dessutom.

Och en blus till. Att ha till svarta byxor och kjolar

Och givetvis;

Det var något med Imelda Marcos och skor, och jag har samma problem när det gäller snygga underkläder.

Eller problem och problem, mitt största problem var att den matchande trosan var slutsåld.

Lite svagt norrrsken är också norrsken

Vintermåne

Kattspår. Inte vår katt, hon sitter i fönstret med samma ansiktsuttryck som jag har när jag ser vinterbadare.

Lyckligtvis så var det inte så illa som man först trott utan en röntgenundersökning visade friska tandrötter så det var bara att ta bort en massa tandsten som behövdes. Men väl hemma så såg hon ut som en disktrasa,  ville hon inte vakna ur narkosen riktigt utan somnade om överallt och det kan ja vara så när dom varit sövda. Men det var likadant i går, en katt som låg gömd i sitt katthus eller under en säng, vägrade äta och dricka och ville inte alls vara med. Ringde veterinären som sa att gamla katter blev mera påverkade av narkosen och det kunde ta tid innan dom blev sig själva igen. Vi skulle avvakta till i dag och ringa igen om det kvarstod, men redan i går kväll så började hon dricka lite vatten och smaka på maten om än bara en tesked. Och idag är hon som vanligt igen, äter, dricker, går på lådan, pratar och går ut till ytterdörren för att konstatera att än så är det vinter och så drar hon in huvudet igen.

Och den äldre grabben har klartecken för att börja DV på måndag igen, dom klarade visst det utan större utbrott denna gång också. Han har varit hemma mycket denna månad, först två extra dagar på grund av snökaos och inställda skjutsar och nu en vecka på grund av hotande covid-19. Vi får hoppas att han ingår i fas 2 vaccineringen och att den kan dra igång i februari som planerat. En fråga som jag brukar få är ersättningen om det blir mera om han är hemma?

Svar; Han har sina beviljade fasta timmar per kalendermånad och mer får vi inte ta ut oavsett hur mycket han är hemma. Det är så LSS-ersättning fungerar.